Krisstöd på arbetsplatsen

Det är ledningens ansvar att genomföra stödinsatser efter svåra händelser. Med hjälp av stödtrappan är det lättare att bedöma vilken krisstödskompetens som behövs och om kompetensen finns internt eller behöver anlitas externt. I de fall det behövs djupare kunskap kan man ta hjälp av företagshälsan, en krisexpert eller psykolog. Stöd på flera nivåer samtidigt är möjligt. Man kan till exempel hjälpa sig själv parallellt med att man går i kristerapi med en psykolog. Vid allvarliga händelser erbjuds ofta den drabbade professionell hjälp så snart som möjligt, enligt modellens tredje och fjärde trappsteg.

1. Att hjälpa sig själv

Stödtrappans första trappsteg handlar om vad en utsatt person kan göra för att förebygga eller lindra stress, oro och andra påfrestande reaktioner.  

Exempel på självhjälpsmetoder:

• Söka stöd. Vara öppen och prata. Berätta om dina reaktioner för den som vill lyssna.
• Avslappningsövningar. Yoga, meditationsövningar och korta övningar med djupandning kan kraftigt minska stresshormoner.
• Att skriva av sig. Det kan räcka att skriva 10 till 15 minuter per gång, vid tre till fem tillfällen. Skriv utan att tänka på språk och formuleringar, läs det senare eller inte alls. Det är mest effektivt att skriva för hand, men går också bra att skriva på datorn.
• Promenera, gärna i naturen.
• Idrott och motion. Rörelse är både förebyggande och läkande mot stress.
• Skaffa kunskap. Att ha kunskap om vanliga stressreaktioner och strategier för att bemästra dem ger ökad känsla av kontroll.

2. Kamratstöd

Stödet från arbetskamrater, familj och vänner har stor betydelse. Ett stödjande samtal behöver inte vara långt, det kan ta mellan 10 och 30 minuter. Det bör genomföras på en ostörd plats. Ett kamratstödjande samtal kan också genomföras i grupp, om fler än en person är drabbad. För den som leder samtalet är det viktigt att tänka på att:

• Lyssna aktivt och låta de/den som utsatts prata. En tumregel är: lyssna minst 80 procent av tiden – prata eller fråga högst 20 procent.
• Ställa öppna frågor som inleds med "vad", "när" och "hur". Men undvik att fråga "varför", det är ett ord som lätt upplevs konfrontativt. En bra och enkel fråga att inleda med kan vara: ”Vad har hänt?”
• Undvika att prata om dig själv och dina upplevelser – det kan upplevas som att du konkurrerar om vem som varit med om värsta händelsen. Finns det anledning att dela med sig – låt den andra prata färdigt först.  
• Undvika egna tolkningar av vad som har hänt.
• Inte vara rädd för tystnad. Den som utsatts kan behöva tid för att formulera sitt svar. Prata inte själv för att dämpa din egen oro.

3. Avlastningssamtal

Avlastningssamtal är ett sätt att skapa klarhet i vad som hände eller händer och på så sätt göra händelsen begriplig. Det är ett mer strukturerat och organiserat samtal än det kamratstödjande samtalet. Även avlastningssamtal kan genomföras individuellt eller i grupp. Samtalet ger samtalsledaren en uppfattning om det finns ytterligare behov av uppföljning, individuellt eller i grupp.

Samtalsledaren kan antingen komma från den egna arbetsgruppen eller utifrån, men bör vara en person med kompetens i till exempel krishantering. Samtalet kan ta mellan en halvtimme och en timme och bör genomföras ganska snart efter att något hänt eller någon utsatts.  

4. Kristerapi

Kristerapi kan behövas vid allvarliga händelser där efterreaktionerna inte ger med sig eller där den drabbade bär med sig svåra upplevelser sedan tidigare. Dessa individer riskerar att drabbas av posttraumatiska stressyndrom, med bland annat svåra sömnstörningar, återupplevelser, svårigheter att slappna av och social isolering som tänkbara symptom.

Kristerapeutisk kompetens finns hos vidareutbildade psykologer, psykoterapeuter och psykiatriker.

Källa: Handbok för krisstöd och krisledning (Stefan Dahlberg och Per Hassling, 2012)