Så kan risken för djurspridda sjukdomar minska

Skogsavverkning och klimatförändringar är två faktorer som ökar risken för djurspridda sjukdomar. Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, ser tecken på det även i Sverige.

Sorkfeber är ett exempel. Det är en hantavirussjukdom som ger influensaliknande symtom. Oftast är sjukdomen lindrig, men den kan också orsaka njursvikt och i sällsynta fall vara dödlig. Smittan sprids när människor andas in damm som innehåller urin, avföring eller saliv från sorkar. Enligt SLU kan kalhuggning och skogsbränder, åtminstone på kort sikt, öka risken för smittspridning.

Nyligen lanserade Arbetsmiljöverket en vägledning för riskbedömning i branscher där det finns risk för zoonoser.

– Om man som arbetsgivare är osäker på smittrisker i verksamheten så är en bra start att undersöka om det finns arbetsmoment där medarbetarna riskerar att komma i kontakt med smitta. Om svaret är ja behöver man utbilda arbetstagarna om smittrisker. Det bästa skyddet är kunskap, säger Helen Karlberg som är sakkunnig på Arbetsmiljöverket i infektionsbiologi, virologi och zoonoser.

Det bästa skyddet är kunskap.

Om det finns risk för smitta behöver arbetsgivaren ta reda på vilket smittämne det handlar om. Är det ett virus, en parasit eller en bakterie? Dessutom behöver man ta reda på hur lätt smittämnet sprids till arbetstagare och mellan medarbetare, samt hur stor mängd som krävs för att orsaka en infektion.

– Om arbetsgivaren inte har tillräcklig kunskap om riskerna kan man ta hjälp av externa experter som till exempel företagshälsovården. Genom rätt skyddsåtgärder tar man bort eller minskar riskerna. Det kan till exempel vara att se till att personlig skyddsutrustning är anpassad till användaren och skyddar mot rätt risk beroende på om det är luftburen smitta, kontaktsmitta, droppsmitta eller via kroppsvätskor, säger Helen Karlberg.

Åtgärda riskerna i tre steg

I Arbetsmiljöverkets vägledning finns en åtgärdstrappa där första steget handlar om att bedöma riskerna i verksamheten. Om en risk inte kan tas bort helt ska den begränsas.

– Det kan till exempel vara att installera en punktutsug eller att se till att vassa föremål, som kanyler som använts, har integrerad skyddsfunktion. En organisatorisk åtgärd kan vara tydliga rutiner för hygien och hantering av djur och smittförande material, gärna på flera språk. 

Går arbetet ändå inte att utföra utan risk för smittämnen är det steg tre i åtgärdstrappan som gäller. Då ska arbetstagare använda personlig skyddsutrustning, säger Helen Karlberg.

Vilken skyddsutrustning som behövs beror på smittämnets egenskaper och hur det sprids. I Arbetsmiljöverkets vägledning finns en detaljerad beskrivning av vilken utrustning som passar olika typer av smitta.

God handhygien en bra utgångspunkt

Om smittämnet är okänt rekommenderas alltid skyddsutrustning för luftburen smitta. Det innebär skyddshandskar för engångsbruk, skyddsskor eller stövlar, skyddsoverall, andningsskydd samt skyddsglasögon eller visir.

– Om jag ska ge ett råd som räcker långt som skydd är det god handhygien. Det är inte rocket-science att god handhygien är en av de viktigaste hörnstenarna i infektionsprevention och smittskydd. Tvål biter på det mesta, både virus och bakterier.

Arbetsmiljöverket har tagit fram rekommendationerna tillsammans med flera andra myndigheter. Det bidrar till en mer enhetlig hantering av zoonoser, enligt Helen Karlberg. Hon betonar också att riskbedömning av smittrisker inte ska göras först när ett problem uppstår.

– Riskbedömningen behöver aktualiseras med en kontinuerlig översyn av eventuellt nya risker. Det ska vara lätt att göra rätt och upptäcka smittrisker i tid.