"Plötsligt får alla år av kamp ett namn"

Text: Philip Lindersten

En mening återkommer så ofta på kliniken att jag nästan kan tajma den. Den kommer en bit in i samtalet, gärna med ett litet skratt: ”Men jag har ju alltid klarat det förut.” 

Jag är ännu inte en kliniker, jag driver en mottagning inom psykia­trin. Men man behöver inte vara läkare eller psykolog för att känna igen ett mönster som rullar förbi vecka efter vecka. Och det ser nästan likadant ut varje gång. 

Någon har levererat på topp i åratal. Varit den pålitliga. Hon som svarar i mejlen klockan elva på kvällen och håller ihop projekt med listor, lappar och ren vilja. Den som alltid ställer upp på det extra passet, tar det krångliga ärendet, sträcker sig längst. Och så, nästan över en natt, rasar det. Deadlines spricker. Tråden tappas mitt i mötet. Till slut säger hon att hon inte orkar mer. 

Då ligger det nära att tänka utmattning, och ofta stämmer det. Men ibland nystar mina kollegor sedan fram något i bedömningssamtalet som funnits där hela tiden, längre än stressen: en ADHD som ingen upptäckt. Beskedet ­brukar landa som en lättnad snarare än en dom, för plötsligt får alla år av kamp ett namn. 

För så kan det se ut. En begåvad människa bygger genom åren en osynlig ställning av rutiner och överarbete som håller uppe vardagen. Den bär förträffligt. Ända tills ­kraven växer, en omorganisation drar undan strukturen, eller orken att komma igen tar slut. Då faller ställningen. Och utåt liknar det utmattning på pricken. Och det märks snabbt vilken väg som valts. 

Just därför kommer kraschen så oväntat. Ställningen stod osynlig hela tiden, även för henne själv. Utåt syntes bara resultaten, och de höll. Ingen såg hur mycket kraft det kostade att hålla ihop en vanlig vardag när hjärnan kämpar i ständig motvind. 

Skillnaden spelar roll, säger klinikerna, för den avgör vägen tillbaka. Några veckors vila läker ingen hjärna som dygnet runt gått på överbelastning. Skickar du tillbaka henne till exakt samma miljö rasar ställningen igen. Då handlar det inte om mer vila, utan om en miljö som inte tär lika hårt från första början. 

Mot den bakgrunden blir min uppmaning till dig som chef enklare än den låter. Du ska inte ställa diagnos, varken du eller jag har det ­jobbet. Men du kan agera på det du ser. Fråga efter behov i stället för i termer av etiketter: ”Jag märker att du fastnar i vissa uppgifter. Vad skulle hjälpa dig att fungera bäst?” Ge ett tydligt nästa steg i taget. Skriv ner det ni säger på mötet. Korta delmål, täta avstämningar. 

Och det fina: sådant gagnar alla. Men för henne som alltid klarat det förut kan det avgöra om hon kraschar en gång till eller äntligen får prestera på ett sätt som håller.