"Mitt inre arbetsmiljöombud heter Dagmar"

Kaffet puttrar och huset är tyst. Inget tangentknatter, inga röster. Jag styr över min tid och min energi. Frihet.

Andra berättar om sitt balanserade hemifrånarbete. Hur de växlar mellan uppgifter och möten och en kort promenad i solen på lunchen. De känner sig hela, som att de får ihop det. Och så mycket de får gjort!   

Men jag är inte en av dem. Jag går inga promenader. Jag dyker ­effektivt ner i länkmöten (kant i kant förstås) och dokument och ­kommer upp timmar senare med gamnacke, torra ögon och surrig, överhettad hjärna. 

Jag behöver ett arbetsmiljöombud. Med blick för felinställda stolar, för låga skärmar, krummade ryggar och uteblivna pauser. Kanske kan jag skapa henne själv. Hon kan heta Dagmar.

Dagmar har träskor som klapprar och nycklar i en ­karbinhake i jeanshällan som klirrar (lite för högt, lite med flit). Håret är praktiskt kort, tröjan mörkblå velour. Hon har varit med ett tag och vet vad som är viktigt och hur det ska vara.

Hon lutar sig över min arbetsplats (köksbordet, det med hallonfläcken som aldrig gått ur träet vid yngste sonens gamla plats) och kisar mot mig.

”Men du,” säger hon. ”Ska du sitta så där?”

Jag ignorerar henne. Jag är upptagen. Ergonomi är för mesar. 

Men Dagmar står kvar. ”Fötterna i golvet. Ryggen upp. Skärmen upp i ögonhöjd. Det där vet du.”

För det är just det: arbetsmiljölagen gäller även hemma. Kroppen bryr sig inte om var arbetet sker. Men här är det ingen som ser mig. Ingen ser effekten av ”jag ska bara”, ”lite ont är väl normalt”, ”jag kommer i mål om jag jobbar lite snabbare”.  

Det är då jag hör Dagmars träskor.

Hon rättar till stolen, muttrar om skärmhöjd, påminner om pauser. Den psykosociala arbetsmiljön – stress, ensamhet, gränslöshet – tycker hon kanske är lite… fluff. ”Gå en promenad,” säger hon kort. ”Prata med någon.” Sedan är hon tillbaka vid min hållning.

Och det finns något befriande i det. För i alla resonemang om balans, självledarskap och digital arbetskultur så är det ibland just det enkla som saknas: någon som säger åt oss att räta på ryggen och ta en paus.

Dagmar tar inte mitt nonsens. Hon knackar mig lätt i ryggen när jag sjunker ihop. Hon stänger locket på datorn när det är paus.

Mitt inre arbetsmiljöombud heter Dagmar. Hon står där, lutad över min tillfälliga arbetsplats och säger det jag redan vet:

”Så där sitter man inte. Kom igen nu. Vi gör det här ordentligt.”

(Och råkar Dagmar nästan på pricken likna en lågstadiefröken i Flempan cirka tidigt åttiotal som slet en del med att få mig att funka i skolan men vars värme alltid hördes i tonfallet, så är det förstås en ren slump.)