Vill du bli lyckligare? Småprata!

Text: Siri Helle

Det finns få saker som gör mig på bättre humör än att vara ute och föreläsa. Missförstå mig rätt – jag uppskattar min stillsamma vardag som författare och psykolog med mobilspel och träningspass på lunchen. Men när jag sitter och rör om i kaffet under ännu ett ensamt trefika, tänker jag ofrånkomligen på den där forskningsöversikten i Nature. 

Om du skulle göra en livsstilsförändring för att bli gladare – vad borde du satsa på? Träning, mindfulness eller mer tid i naturen? Jag kan förstås inte säga vad just du behöver. Men för genomsnittspersonen pekar forskningen i en oväntad riktning: småprat.

Usch, småprat. Att stå i hissen och krysta fram konversationer om vädret eller skämta halvhjärtat om rävgift vid kaffeautomaten. Vad ska det vara bra för? När man får syn på kollegan vid busshållplatsen vill man ju inget hellre än att dyka in i närmsta buskage (eller framstupa ner i ­skärmen). 
Men handen på hjärtat. Tänk på senaste gången du blev avbruten i ditt vardagsältande för ett småsnack om helgens straffläggning. Gick du inte därifrån med ett litet – men märkbart – Mona Lisa-leende?

Forskning visar att sociala sammanhang är den ­viktigaste faktorn för ett långt och lyckligt liv. För ett flockdjur som människan är det avgörande att känna sig om en del av den sociala väven och ju fler ”tunna band” vi interagerar med under en dag – receptionisten, busschauffören, kassörskan i mataffären – ­desto bättre mår vi. Du har kanske hört att gemenskap är viktigare för hälsan än både rökvanor och alkoholkonsumtion.

Så varför småpratar vi inte mer?

I experiment där människor uppmanas att småprata, till exempel med en främling på tåget, tvekar de flesta. Trots att både deltagaren och främlingen blir på bättre humör efteråt.

Som psykolog har jag några hobbyteorier. Kanske är det vårt negativitetsbias – vi minns de få men ack så smärtsamma gångerna det gick illa. Eller subtila undvikandebeteenden: att vi faktiskt inte närvarar i samtalet utan planerar flyktvägen samtidigt som munnen går. Kanske handlar det om the liking gap – vår tendens att underskatta hur mycket andra faktiskt gillar oss. Det är klart att man inte ska tränga sig på någon som signalerar att den vill bli lämnad ifred. Men studie efter studie visar att vi avslutar samtal för tidigt, trots att båda vill fortsätta. Och att vi underskattar hur glada andra blir av omtänksamma gester som en komplimang eller kaffekopp. 

Så om du undrar varför jag skiner upp lite extra när någon kommer fram efter en föreläsning, så har du svaret. Nu vankas det småprat – och jag vet vad det gör med oss.