Fallolyckan fick honom att bli skyddsombud

När vi träffas har Anton Nijohsson just varit på Byggnads och Byggföretagens årliga partsgemensamma seminarium om arbetsmiljöfrågor. Anton har varit skyddsombud på fyra byggföretag i sammanlagt tiotalet år. Nu är han huvudskyddsombud och handläggare i arbetsmiljöfrågor.

– Kanske inget nytt kom fram på seminariet direkt, men mycket tål att nämnas mer än en gång, säger han när vi slagit oss ner i en manskapsbod. 

Intill växer ett nytt bostadsområde i Lund fram. En hög kran svänger fram och tillbaka med byggmaterial. Det jobbas med formar och gjutning. Från byggstarten ska de färdiga bostäderna stå klara efter ett och ett halvt år.

 – Byggtiderna är pressade. Det ska gå fort. Så det är inte konstigt att det blir stress, kommenterar han. 

Olyckan väckte intresset för arbetsmiljö

Anton började fundera på riskerna i arbetsmiljön under rehabiliteringen efter en fallolycka som hade kunnat sluta mycket värre än vad den gjorde.

 – Det var en eftermiddag i februari. Blött och halt. Vi formade och göt väggar. Vi var sent på det. Jag hade hoppat över lunchen eftersom betongen kommit så att vi kunde börja gjuta. Men jag var 25 år och kände mig odödlig.

En så kallad avstängare i slutet på en vägg skulle sättas på plats. Tre-fyra meter uppe på en stege stod Anton och spikade.

 – Stegen var inte helt hundra och underlaget var ojämnt. Så kom stegen i gungning när jag spikade. Den fick glid och tyngden kom bakåt. Jag tryckte för att landa snett, eftersom armeringsjärn stack upp bakom mig.

Anton slog i ryggen och vänster axel i profilerna nedanför. Det blev ambulanstransport till sjukhus där det konstaterades att han fått frakturer men att nerverna i ryggen hade klarat sig.

Om jag fallit rakt bakåt hade jag nog inte överlevt.

 – Jag hade tur i oturen, slapp sitta i rullstol. Om jag fallit rakt bakåt hade jag nog inte överlevt.

Olyckan inträffade för tolv år sedan. Sedan dess talar ryggen om när han lyft mycket eller lyft på ett felaktigt sätt.

Stressen ökar risken för genvägar

Efter olyckan började han se farorna och riskerna i sin arbetsmiljö på byggena. Arbeten utförs ofta på hög höjd, det finns mycket man kan skada sig på och kranarna lyfter flera ton. Anton blev försiktigare och mer eftertänksam. Det borde funnits en ställning på plats den där gången, påpekar han.

 – För att få till förändringar i arbetsmiljön måste jag själv börja ta ansvar, insåg jag. Som skyddsombud kan man få gehör, agera och säga till. I rollen som skyddsombud behöver man kunna säga ifrån. Alla människor är olika. Vissa är blyga, andra mer direkta. Att skälla funkar inte.

Många blir hemmablinda, de glömmer riskerna i det dagliga arbetet, förklarar Anton. När det är stressigt ligger det nära till hands att ta genvägar som ökar olycksrisken.

 – Du har kanske tagit en farlig genväg tusen gånger och det har gått bra, men den tusende gången kan det gå illa. En olycka är ett ögonblicks verk.

Arbetsmiljön ses ibland som en bromskloss i byggsvängen. Det händer att jag uppfattas som gnällig.

Fallskydd måste sättas tillbaka, exemplifierar han. Sele ska användas under arbeten på höga höjder och skyddsglasögon tas på vid jobb med vinkelslip. Mycket kan planeras bort även om arbetsplatsen förändras hela tiden, framhåller han. Man kan, till exempel, se till att alltid ha fallsele och skyddsglasögon med sig.

– Arbetsmiljön ses ibland som en bromskloss i byggsvängen. Det händer att jag uppfattas som gnällig.

Morgongymnastiken är en bra investering

Ett skyddsombud ska observera och påtala risker medan ledningen har huvudansvaret för arbetsmiljön, understryker Anton.

– Här inleder vi arbetsdagen med en kvarts morgongymnastik. Det mjukar upp kroppen. Ett bra förebyggande arbete. Och en investering som minskar risken för skador.

Efter alla åren som skyddsombud har han fått en tyngre roll och ett större ansvar. Arbetsmiljöfrågor har blivit ett allt större intresse för Anton.