Fler smittas av fästingar när klimatet blir varmare

En zoonos är en sjukdom som smittar naturligt mellan djur och människa, vanligen via inand­ning, via direktkontakt med djur eller produkter med ursprung från djur, via en vektor som fästingar och insekter eller genom smutsigt vatten, mat eller mark.

Även om det är uppenbart att zoonotiska sjukdomar är något som påverkar oss alla, och som vi alla måste ta ansvar för att motverka, finns det yrkesgrupper som är mer utsatta för risker kopplade till sjukdomsspridning från djur.

Foto: Göran Ekeberg

– Lantbrukare, slaktare, djurskötare, veterinärer och djurtransportörer har en nära och direkt djurkontakt. Sedan finns det skogsarbetare, parkarbetare, friluftsledare och jägare som löper en ökad risk att komma i kontakt med främst vektorburna zoonoser (*t.ex. smitta från fästingar, reds. anmärkning), säger Ann Albihn, professor på SLU och veterinär och laborator på Statens Veterinärmedicinska Anstalt, SVA.

Utvecklingen av zoonoser är nära sammanlänkat med hur vi ständigt ökat våra kontaktytor med djur och ekosystemet som helhet. Att vi reser mer medför en ökad risk för att nya sjukdomar snabbt får global spridning. Förändringar i användningen av jordbruksmark, djuruppfödning, djurtransporter samt förändrade förhållanden för vilda djur och att sällskapsdjur får följa med på utlandsresor är andra viktiga faktorer som kan påverka förekomsten av zoonoser i Sverige.

En annan avgörande faktor som möjliggör framväxten och spridningen av nya sjukdomar – och som förändrar spridningen av redan kända smittor – är klimtförändringar. Mildare vintrar hjälper till exempel vår vanliga fästing och nya arter att sprida sig i landet.

– Förändringar i årstidernas klimatförhållanden och längd underlättar för vektorer som fästingar och olika insekter, smittämnen och värddjur att överleva och sprida sig till nya geografiska områden. Förändringar i årstidernas klimat och längd, i kombination med ett snabbt globalt transportsystem, underlättar även för att nya sjukdomar att kunna införas och fortsätta att spridas i Sverige, säger Karin Lundgren Kownacki, analytiker inom klimatanpassning på SMHI.

Foto: SMHI

Så vad kan och bör arbetsgivare och anställda göra för att minska riskerna för spridningen av zoonotiska sjukdomar?

Camilla Backlund är arbetsmiljöexpert på arbetsgivar- och branschorganisationen Gröna Arbetsgivare, som företräder tusentals medlemsföretag med verksamhet inom bland annat lantbruk, skogsbruk, djursjukvård och trädgårdsanläggning. Hon menar att det är svårt att minska risken för zoonoser med hjälp av ytterligare regleringar eller lagstiftningar inom arbetsmiljö och hygien. De som redan finns på plats är bra och det handlar snarare om att öka medvetenheten så att de faktiskt följs.

– Vi ligger långt fram när det gäller smittskydd i Sverige. Arbetsmiljöverkets föreskrifter om smittrisker ställer också krav på förebyggande åtgärder. Även inom djursjukvård och inom olika inriktningar inom lantbruk finns hygienkrav och smittskyddsprogram. 

Både Ann Albihn och Karin Lundgren Kownacki pekar på att de allra mest utsatta yrkesgrupperna är de som arbetar närmast djur, exempelvis inom djurhållning och djursjukvård, men att även arbetare inom de gröna näringarna, såsom skogsbruk och jordbruk, behöver se över sina risker.

– Det handlar om att  vaccinera sig vid behov, exempelvis mot TBE och att bära heltäckande klädsel när man vistas i naturen. Se alltid till att lämplig skyddsutrustning finns tillgänglig och att det faktiskt finns möjligheter att hålla en god hygien. Det finns ju också många positiva hälsoeffekter av att umgås med djur och vistas i naturen och man ska inte vara rädd för detta. Men det är bra att känna till riskerna och skydda sig för smitta, säger Ann Albihn.

* Artikeln publicerades första gången i juli 2022