D’Artagnan hade blivit yr av lösenordsterrorn

Text: Göran Everdahl

”Vem där?”   ”En vän.”   ”Lösen?”   ”Guds frid.”   ”Vafalls … ?” 
Och så vidare. Ungefär så kan det låta i gamla äventyrsromaner av Alexandre Dumas. (Som någon möjligen anar så hade Dumas betalt per rad.) Scenerna kan exempelvis utspelas vid en stadsport till Paris, som i ”De tre musketörerna”, eller Marseilles hamn, i ”Greven av Monte-­Cristo”. 

Men Dumas-hjältarna behövde inte lämna lösen så förtvivlat ofta, mest vid fästningar eller kanske för att ge tillträde till något särskilt hemligt sällskap. 

I dag slipper vi inte undan, vi måste bete oss som klassiska äventyrare dussintals gånger varje dag. Ska du in i porten hemma? Lösen i en knappsats. Förbi vakten på jobbet? Ytterligare en fyrsiffrig kod. Jobbdatorn förstås. Sen nätverket. Hemdatorn, Adlibris, SAS, Amazon. Och så marsipanrosen på tårtan: Bank-id för minsta ärende, om och om igen. 

Och glöm inte att lösenordskydda även dina lösenord! Som inte på några villkor får påminna om varandra, eller – ve och fasa! – vara helt identiska. Och kom ihåg, byt ut alla dina dussintals, kanske hundratals, lösenord ofta, ofta, ofta! D’Artagnan hade blivit yr.

Hur hamnade vi här? Det är informationssamhället förstås, som bygger på teknik utformad av ingenjörer för ingenjörer. ”Ditt lösenord ska bestå av minst 15 tecken och måste innehålla gemener, versaler, siffror och minst ett udda tecken (;?# etc).” ”Skriv aldrig upp ditt lösenord på en papperslapp!”

Märkliga regler för en målgrupp, alltså vi vanliga människor, som helst av allt använder 1234 eller ABCD som lösenord. Emedan vi har annat att tänka på här i livet.

Vi kan sammanfatta läget så här: på ena sidan vi, som hatar lösenordsterrorn. På andra lurar bedragare och identitetstjuvar som fulländat konsten att norpa och/eller lista ut våra tragiska försök till originella teckenkombinationer.

Det håller förstås inte, men hjälp är på väg, läser jag i tekniktidningen Wired. Till exempel genom nymodiga ”passkeys”, en sorts digitala nycklar som är knutna till ens egen dator och tydligen omöjliga att stjäla. I en mer fjärran framtid hägrar obegripligt avancerade kvantdatorer med nya kodmöjligheter.

För många av oss återstår att hitta på ”starka lösenord”, det vill säga nonsensserier av siffror och tecken. I praktiken omöjliga att lära sig utantill. 

De där Dumas-scenerna skulle bli rätt märkliga om de utspelades idag. Tänk denna dialog en stormig natt på vindbryggan: 
”Vem där?”   ”En vän.”   ”Lösen?”   ”Huc2^Tv59-W.s#/Y~};VbHtDOIIIINK!”   ”Vafalls … ?” 
Det är vad våra liv har blivit, nu i de starka lösenordens tidsålder. Ett enda stort ”vafalls?”