Så påverkas den som utsätts

Att utsättas för hat och hot kan leda till en stressreaktion. En kortvarig stressreaktion är oftast inte skadlig om personen som utsatts får tillräcklig tid för återhämtning. Men den som under lång tid utsätts för stress, som personen själv upplever som negativ, riskerar att bli sjuk. Näthat kan vara ett exempel på det senare.

Att utsättas för hat och hot kan leda till en stressreaktion. En kortvarig stressreaktion är oftast inte skadlig om personen som utsatts får tillräcklig tid för återhämtning. Men den som under lång tid utsätts för stress, som personen själv upplever som negativ, riskerar att bli sjuk. Näthat kan vara ett exempel på det senare.

Att ha kunskap om stressreaktioner är inte bara viktigt för att förstå och kunna hjälpa kollegor – den som har kunskap om egna stressreaktioner blir också bättre på att själv hantera dem. I filmen berättar tre lokalreportrar om sina erfarenheter av hat och hot. Nedan kan du läsa mer om stressorer, om reaktioner på hat och hot och om krisers olika faser.

Vanliga reaktioner

Människor som utsätts för hat och hot reagerar på olika sätt. Exempel på vanliga reaktioner är:                                    

• svårighet att koncentrera sig
• humörsvängningar
• svårighet att sova
• irritation över småsaker
• ökad alkoholkonsumtion – för att lugna eller sova
• undvikande av allmänna platser
• motstånd mot att svara i telefonen
• rädsla för att åka kollektivt
• önskan att vara hemma hellre än att gå ut och träffa vänner
• försämrade relationer till släkt och vänner.

Akut stressreaktion

En akut stressreaktion kan uppstå vid till exempel direkta livshot, om en person själv eller anhöriga blir hotade till livet, eller om någon är fysiskt hotfull.

Kroppen hamnar i högsta beredskap och gör sig redo för kamp eller flykt. Hjärtat slår snabbare, blodtrycket höjs, andhämtningen ökar, musklerna spänns och reaktionsförmågan skärps.

Men personer reagerar olika. Första tecknet på en akut stressreaktion kan därför också vara att avskärma sig från upplevelsen, bli förvirrad eller uppleva att omgivningen snurrar eller skakar. Vissa pendlar mellan tillstånd; från hyperaktivitet och aggressivitet till apati och gråt.

En akut stressreaktion kan pågå från någon timme till som längst några veckor. Reaktionen kan även övergå till ett posttraumatiskt stressyndrom som kännetecknas av:

• återkommande och påträngande minnesbilder som upprepar traumat
• undvikande av allt som påminner om traumat
• överdriven vaksamhet som gör personen lättskrämd och lättirriterad
• avtrubbning och minskad förmåga att reagera på och intressera sig för omgivningen
• svårighet att vila eftersom kroppen är i ständigt alarmtillstånd.

Ackumulerad stressreaktion

Om en person utsätts för hat under längre tid kan reaktionen komma efter hand – det blir en ackumulerad stressreaktion. Detta kan till exempel hända dem som utsätts för näthat.

Hat och hot som ger stressreaktioner kan leda till kognitiva och psykiska besvär liksom kroppsliga reaktioner. Tidiga signaler är ofta att en person lätt blir irriterad eller är mer känslomässigt labil än vanligt. Exempel på andra vanliga stressreaktioner är:

• minnesstörningar
• koncentrationsproblem
• låg stresstolerans
• "tunnelseende"
• överkänslighet för ljud och ljus
• trötthet och utmattning
• sömnsvårigheter
• mag- och tarmproblem
• spända muskler
• ökad infektionskänslighet.

Många som upplever hat och hot på jobbet ändrar sitt beteende i privatlivet för att undvika att utsättas. Det kan handla om att sluta svara i telefonen på fritiden, att inte berätta om sitt yrke, förändra eller dölja sig för att inte bli igenkänd på hemmaorten, undvika allmänna platser och folksamlingar, inte våga åka kollektivtrafik och dra ner på umgänget med familj och vänner.

Säkerhetsmedvetenhet

Vi påverkas av våra erfarenheter. En person som drabbats av hat eller hot blir ofta mer säkerhetsmedveten, men reaktionen kan också bli den motsatta. Mycket hat och hot under en lång tid kan ge en ”förhärdande” effekt. Säkerhetsmedvetenheten hos den utsatta kan minska och ibland nästan uppfattas som naiv.

Det är varken bra att vara naiv och inte alls säkerhetsmedveten, eller att vara paranoid och överdrivet säkerhetsmedveten. Den som är naiv och struntar i att ta till nödvändiga försiktighetsåtgärder vid riskfyllda uppdrag riskerar att utsätta både sig själv och andra för fara. Vi är varandras arbetsmiljö och det som blir farligt för en person blir ofta farligt även för arbetskamraterna. Den som är överdrivet säkerhetsmedveten, å andra sidan, blir så försiktig att det kan bli svårt att utföra uppdrag. Den överdrivna försiktigheten kan påverka såväl yrkes- som privatliv.

Effekten på den drabbades säkerhetsmedvetenhet brukar efter en tid återgå till ”normalläget”. Men alla reagerar olika och det är viktigt att komma ihåg. Den som är arbetsgivare behöver därför förstå att medarbetarnas säkerhetstänkande varierar och att medarbetare som utsatts för hat eller hot kan ha förflyttat sig längs ”medvetenhetslinjen”. Använd gärna bilden vid möten och medarbetarsamtal för att öka insikten om att säkerhetsmedvetandet varierar och var varje medarbetare befinner sig just nu.

Intervju med kristerapeut

Intervju med Anita Larsson, samtalsterapeut utbildad i KBT (kognitiv beteendeterapi) med inriktning på trauma och krisreaktioner. I närmare tio år har hon tagit emot journalister som drabbats av hat och hot.

Hur har hatet och hotet mot journalister utvecklats?
– Det har ökat, mycket på grund av mejlhatet. När mejlen var ny upptäckte man att det också lätt blir missförstånd när man mejlar, i och med att man tar bort de nyanser som annars finns i rösten och talet. Idag är det ett tuffare klimat överhuvudtaget. Men det är väldigt få som gör allvar av sina hot.

Hur reagerar hjärnan på hat och hot?
– Hjärnan skiljer inte på om det är något som man verkligen har upplevt rent fysiskt eller om man fantiserar om vad som kan hända. Man brukar tala om "tänk om"-tankar. ”Tänk om jag hade kommit fem minuter senare, vad hade hänt då?”

Vilka är de vanligaste reaktionerna på hat och hot?
– Att bli trött, ledsen och rädd. Logiken försvinner och man kan inte skilja mellan vad som är sant och vad som är falskt. Många säger att de tror att de håller på att bli tokiga. Men det är inte reaktionen som är onormal, det är vad man har utsatts för. Man får ett överdrivet påslag av stress. Man får svårt att skilja på vad som verkligen har hänt och vad man tror ska hända.

Många får kort stubin och blir mer lättretliga och får också lättare att gråta. Men reaktionerna är väldigt individuella.

Det är också vanligt att man får problem med sömnen. Vissa får svårt att äta. Det kan vara frestande att ta till alkohol. Men idag har det blivit vanligare att man tar hjälp och pratar med någon, istället för att ta till alkohol och självmedicinering.

Hur fungerar kognitiv beteendeterapi som verktyg i en kris?
– Det är viktigt att börja samtalen snabbt, kanske inom en vecka. Tidigare sa man att man skulle börja inom 48–72 timmar. Det har man gjort avkall på nu, men det får inte dra ut till veckor, månader eller år. Då uppstår parallella stressorer, det vill säga andra händelser som förvärrar reaktionen.

Mitt jobb är att få den som drabbats att prata och sätta ord på vad som har hänt. Jag berättar om kriskurvan, hur man reagerar i olika stadier av en kris.

Jag brukar oftast ha upp till fem samtal för en speciell händelse. Det är viktigt att följa personen under en tid och få henne eller honom att känna sig trygg. Jag använder en del KBT-verktyg, som att öva på att göra det man är rädd för utan att vara dumdristig. Om man till exempel är rädd för att åka tunnelbana får man öva på att göra det under ordnade former. Vi börjar med att prata om det, sedan följer jag med. Och jag följer alltid upp samtalen, ungefär ett år senare. Det är viktigt att få ett avslut så att minnet av händelsen inte övergår till ett ältande.

Kriskurvan

Kriser följer ett visst mönster som kan beskrivas med en kurva, "kriskurvan". Johan Cullberg, professor i psykiatri, beskriver kurvan som en process i fyra faser: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

Att ta sig igenom kurvan tar olika lång tid för olika människor, och reaktionerna förändras vartefter personen får möjlighet att förstå och bearbeta det som hänt.

Krissituationens fyra faser

• Chock. Den första fasen. Chocken kommer direkt och kan vara upp till några dagar. Att vara i chock skärmar av och skyddar och därför kan en chockad person verka opåverkad. Men det betyder inte att personen är oberörd. Släpper inte chocken inom en månad kan tillståndet utvecklas till ett posttraumatiskt stressyndrom, med intensiva återupplevelser, såväl fysiska som psykiska. Det gör att personen försöker undvika allt som påminner om händelsen, vilket i sin tur kan leda till överdriven vaksamhet som tröttar både fysiskt och psykiskt, se mer under Akut stressreaktion nedan.
• Reaktion. Den andra fasen. Nu börjar den som är i kris inse vad som har hänt. Känsloreaktioner uttrycks ofta starkt och fasen kan pågå i ett par månader.
• Bearbetning. Den tredje fasen. Här börjar den som drabbats på ett mer metodiskt sätt bearbeta händelsen. Självupptagenheten minskar och intresset för omgivningen kommer tillbaka. Fasen kan pågå upp till ett år.
• Nyorientering. Den fjärde fasen. Nu har obehagliga känslor och tankar bearbetats, de känslomässiga såren läker och den drabbade kan börja gå vidare. Men – ett våldsoffer glömmer inte vad som hänt, så detta är en fas som kan fortsätta livet ut.

Tänk på är att det är olika lätt för personer att komma vidare i sin bearbetning. Läs om hur du kan hjälpa en drabbad person som inte kommer vidare under Redaktionens inre säkerhet.

Vad är en stressor?

En stressor i ett psykologiskt perspektiv är något eller någon som triggar stress, till exempel en händelse på jobbet som ger en upplevelse av

• hot
• förlust
• eller ansvar

och som skapar fysiska, känslomässiga, tankemässiga eller beteendemässiga reaktioner som är mer eller mindre starka beroende på situation, person och tidigare erfarenheter.

Ju fler stressorer en händelse triggar, desto allvarligare och mer komplicerade kan reaktionerna och effekterna bli för den som drabbas.

För den som upplever flera parallella stressorer, till exempel både i privatliv och jobb, kan en stressande situation på jobbet bli det som får bägaren att rinna över. Det gör också att till synes små saker kan leda till starka reaktioner. Men det kan också vara tvärtom. En stark stressor behöver inte ge en stark reaktion, om den som utsätts är väl förberedd eller har stor erfarenhet av att hantera dessa stressorer.

Hot – försvar, flykt eller avvaktan

Ett hot kan vara en kraftfull stressor som ger ett högt stresspåslag, vilket i sig minskar möjligheten att fatta genomtänkta beslut. Oavsett om hotet är fysiskt eller psykiskt blir stressreaktionen densamma. Via hjärnan och det autonoma, icke viljestyrda, nervsystemet aktiveras kroppen och förbereds på att antingen kämpa, fly eller avvakta. Vad vi väljer beror på situation och person.

Att efter en händelse få beskriva sitt faktiska beteende och diskutera olika alternativ kan ge perspektiv och förståelse för det egna agerandet. Ibland behöver den drabbade även få uttrycka sin rädsla och prata av sig om det värsta som kunde ha hänt innan det går att hantera det som verkligen hände.

Förlust – sorg

En förlust av något kan vara en kraftfull stressor, till exempel om ett hot fått konsekvenser, att förlora en person, en relation eller något av stor betydelse. Men en förlust behöver inte ha att göra med personer eller objekt, det kan även handla om en ”inre” förlust, till exempel kopplat till självbilden, att förlora självförtroende, tillit till andra eller trygghet. Förlust leder ofta till sorg, med reaktioner som låg energi eller förtvivlan.

I mötet med en person som drabbats av sorg är det viktigt att försöka hitta en balansgång; att både erkänna sorgens faktiska effekter och försiktigt uppmuntra till att våga blicka framåt. Här krävs takt och tålamod från samtalspartnerns sida.

Ansvar – skuld och skam

Ett ansvar, i relation till något eller någon, kan bli en kraftfull stressor till exempel för den som ser sig som ansvarig för en negativ händelse som drabbat antingen personen själv eller någon annan. På en arbetsplats kan det till exempel handla om felprioriteringar eller beslut som fått oanade negativa konsekvenser.

Kriser som rör ansvar skapar ofta skuld och förebråelser. Känslorna kan riktas inåt, mot en själv, eller utåt mot andra i syfte att bli av med känslan av skam och egen skuld och hitta en syndabock. 

Skuldkänslor kommer ofta i efterhand, till exempel om en person får ny information som hade påverkat ett beslut som fick oanade negativa konsekvenser.

Skuldkänslor kan också uppstå i samband med hat och hot, eftersom hat och hot direkt eller indirekt kan påverka närstående eller familj. Det händer därför att personer inte berättar om det de utsätts för, i syfte att skydda sin familj.  

Skuld och skam kan även uppstå till exempel om en reporter avstår från att skriva eller publicera en artikel. Det blir en konflikt mellan privata och professionella roller, och att avstå från att göra sitt jobb kan skapa en känsla av att anpassa sig.

Ett sätt att hjälpa personer med skuldkänslor är att fråga vad personen faktiskt visste vid tillfället, vad det finns för rutiner och regler och vilka val eller avsikter personen hade. Att skilja mellan vad personen visste då och vad han eller hon vet idag kan vara ett sätt att bearbeta skulden. Att påminnas om avsikten med ett beslut eller val kan hjälpa en person se att även om konsekvensen inte blev den bästa så har avsikten ändå varit god.