”Det var så skönt att äntligen bli tagen på allvar”

Linda Alexandersson är pastor i en församling i Arvika och är van vid långa arbetsveckor. En arbetsmyra som aldrig säger nej och ska vila "sen". Vid sidan av arbetet skriver hon böcker i teologi, krönikor och föreläser. Annandag påsk förra året blev hon sjuk i covid-19.

– Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv. Det var ett tryck över bröstet, som en tyngd. Och jag hade svår huvudvärk och ont i halsen. I tre veckor var jag riktigt dålig, men jag behövde aldrig läggas in på sjukhus eftersom andningen fungerade. Ett par dagar mådde jag lite bättre och tänkte att det hade det vänt. Men då började jag må sämre igen och fick dessutom hjärtklappning och hög puls.

Efter två månaders sjukskrivning kom hon och läkaren fram till att hon skulle börja jobba 25 procent – två timmar om dagen hemifrån. Bland annat spelade hon in digitala andakter.

– Det var alldeles för tidigt att gå tillbaka och jobba. Men jag är plikttrogen och har aldrig varit sjukskriven en enda dag tidigare.

Som pastor och föreståndare i församlingen i Equmeniakyrkan i Arvika är det mycket som vilar på hennes axlar med tre anställda, 330 församlingsmedlemmar och volontärer. Hon hade dåligt samvete gentemot konfirmanderna som inte knappt fått någon undervisning under våren och bestämde sig för att jobba halvtid i slutet av juni fram till semestern.

– De dagarna jag var iväg och jobbade somnade jag direkt när jag kom hem. Det var en förlamande trötthet. Min man fick ta hand om våra två barn, hushållsarbetet och allt annat.

Långtidseffekterna av covid-19 hade precis börjat uppdagas då och läkaren på vårdcentralen trodde att problemen var stressrelaterade.

– Det var jobbigt att inte bli trodd. Jag gick med i en grupp på Facebook där det fanns andra människor i olika yrken som hade samma symptom som jag. Det var ett stöd.

När konfirmationshögtiden var i hamn var det dags för semester. Den gav inte mycket behållning eftersom hon var fortsatt dålig. Planen var att fortsätta jobba halvtid efter semestern, men hon plockade ut komptid för att täcka upp när hon inte orkade. Till slut gick det inte längre.

– Jag satt i ett möte i församlingen där vi hade tio punkter att gå igenom, efter fem var jag tvungen att åka hem. Försökte jag läsa eller titta på en skärm fick jag en annan slags huvudvärk än innan, en mer blixtrande och brännande huvudvärk. Och slutade jag inte direkt med det som framkallade den kunde jag bli sängliggande i flera dagar.

Att hon var tvungen att gå från mötet blev en ögonöppnare för både chefen, kollegorna och församlingen. Hon blev heltidssjukskriven i en månad.

– Jag skulle göra ingenting, undvika skärmar och allt som krävde fokus. Och jag hade ingen mental energi. Jag gick till badhuset och plaskade i en rehabbassäng, tog superlångsamma promenader och sov.

Under hösten fick hon tips om en hjärtspecialist i Malmö. Efter en rad tester konstaterade han att hon hade fått POTS, en kronisk sjukdom som bland annat ger hög puls, yrsel och trötthet. Och hon fick ett rehabprogram.

– Det var så skönt att äntligen bli tagen på allvar och att få göra något. Jag skulle till exempel träna liggande för att få upp konditionen. Sen fick jag kompressionsbyxor som hjälper kroppen att hålla trycket uppe. Det betydde mycket mentalt att bli trodd och att själv kunna bidra till mitt tillfrisknande genom rätt typ av träning.

När hon började jobba efter sin sjukskrivning var det på 25 procent och i samråd med sin chef lade hon om arbetsschemat så hon inte hade predikningar, planering eller arbetsledning.

I dag jobbar Linda Alexandersson 50 procent och ska snart gå upp till 75 procent. Förhoppningen är att kunna gå upp på heltid ett år efter att hon insjuknande. Hon är glad över att få sköta sin rehab på arbetstid, vilket är fem timmar i veckan och hon upplever att det långsamt går åt rätt håll.

– Den knepiga pulsen, tröttheten och bristen på uthållighet är kvar, men jag är mycket bättre än jag var för ett halvår sedan. Och jag känner mig hoppfull om att det mesta av det här ska läka ut med tiden.