Robotarmen hjälpte honom tillbaka

Det var en helt vanlig dag på jobbet. Tonney Forsberg och hans kollega var på plats hos en kund i Emmaboda för att reparera en pelletsblandare – ett rutinjobb som han hade gjort många gånger förr. Men denna dag skulle för alltid förändra hans liv.

– Vi skulle laga en trasig lucka. När jag var halvvägs inne i blandaren tryckte en annan kille av misstag på fel knapp så att den startade. Jag kastade mig ut men hann inte få med mig armen.

Skrapan som skulle hålla blandarens väggar rena hyvlade av Tonneys vänsterarm. Han satt fast i ungefär en kvart innan hans kollega lyckades skära loss honom. Hela tiden vid medvetande, men omedveten om att armen faktiskt var av.

– Jag såg inte armen och fattade inte då att den var helt av. Jag ringde till och med hem och pratade med min fru medan jag satt fast i blandaren.

Men när han kommit loss insåg Tonney hur illa det var. Armen var helt renskrapad. Det stack bara ut två benpipor från underarmen. Han hade fruktansvärt ont och fördes i ilfart till lasarettet i Kalmar.

Början på en lång rehabiliteringsresa

– Jag minns inte så mycket från den resan för jag var rätt omtöcknad av allt smärtstillande. Det jag kommer ihåg är att jag vaknade morgonen efter, när läkarna hade opererat mig, och såg att min arm var borta under armbågen. Konstigt nog var jag ändå på ganska bra humör och tänkte att jag var lycklig ändå som fortfarande levde.

Det blev början på en lång rehabiliteringsresa för Tonney Forsberg. Efter den akuta fasen med operation, omläggning av sår och läkning, vilket tog cirka fyra månader, var det dags att prova ut en protes. De första åren efter olyckan använde han en muskelstyrd hylsprotes som fästes med läderremmar på stumpen och runt nacken. Den styrdes med utanpåliggande sensorer som satt fast på musklerna och som gjorde att Tonney kunde öppna och stänga proteshanden.

– När jag spände biceps stängde sig handen och när jag spände triceps öppnade den sig. Det funkade hyfsat men var obekvämt och protesen skavde så fort det blev varmt eller svettigt. Jag kunde inte greppa små saker så bra heller, och protesen gjorde lite som den själv ville, säger Tonney Forsberg.

En av världens mest avancerade armproteser

Redan vid den här tiden hade Tonney börjat leta efter bättre lösningar och hittade artiklar på nätet om lastbilschauffören Magnus Niska från Haparanda, en annan amputerad man som levde med en av världens mest avancerade tankestyrda armproteser.

– Från den dagen jag läste om Magnus Niska var mitt mål att få samma protes. Problemet var att de inte fanns på marknaden utan bara i ett forskningsprojekt.

Tonney tog kontakt med företaget Integrum och forskarteamet på Chalmers tekniska högskola i Göteborg, som tillsammans med Sahlgrenska universitetssjukhuset står bakom den avancerade protestekniken.

– Jag såg att de sökte en person till sin forskning och tog chansen, trots att de egentligen ville ha någon som hade armbågsleden kvar.

Det var så Tonney Forsberg fick kontakt med professor Max Ortiz Catalán som leder forskargruppen Bionik vid institutionen för elektroteknik på Chalmers. Han bjöd in Tonney för att undersöka om han skulle vara lämplig för en av deras avancerade proteser.

– Förutom Max fick jag träffa massor av läkare och gå igenom mängder av undersökningar. Bland annat kollade de min hjärnaktivitet med magnetröntgenkamera. Ja, det var en lång process. Men till slut fick jag veta att jag kvalificerade för en protes, då blev jag förstås jätteglad.

Metod som utvecklades på 1950-talet

Den första operationen skedde 2017 och skulle följas av två till. Vid en av operationerna förkortade läkarna Tonneys stump med sju centimeter, för att armen med protesen skulle få rätt längd. Den avancerade protesen sitter fast i Tonneys stump med en titanstav som är förankrad i skelettet med hjälp av en metod som kallas osseointegration och som utvecklades av Göteborgsläkaren och professorn Per-Ingvar Brånemark på 1950-talet. Titanimplantatet fäster direkt i kroppens egen benvävnad, utan att stötas bort. Hans son, läkaren Rickard Brånemark, har vidareutvecklat metoden och i dag används osseointegration även för ben-, arm- och ansiktsproteser samt för att förankra hörapparater.

– Osseointegration är helt avgörande för vår framgång. Vi använder tekniken för att permanent få tillgång till de elektroder som vi fäster på nerverna och musklerna i den amputerade armen, säger Max Ortiz Catalán.

Styr protesen med tankens kraft

I Tonneys armstump har läkarna alltså opererat in elektroder som sitter fast vid de nervändar och muskler som gick av vid olyckan. Elektroderna går sedan ut genom titanstaven och in i armprotesen. De avslitna nerverna har fortfarande kontakt med hjärnan och därför kan Tonney styra protesen med tankens och musklernas kraft. Men operationen är ingen enkel uppgift för läkarna.

– Det är en stor utmaning att hitta rätt nervändar och koppla dem till elektroderna, men också att få till en så bra kontakt som möjligt. Den sista operationen för att få allt på plats tog 14 timmar, säger Max Ortiz Catalán.

Tack vare den världsunika tekniken kan Tonney numera röra på protesarmen och handen, vrida på handleden och greppa med handens fem fingrar. Det är bland annat artificiell intelligens, AI, som gör det hela möjligt.

–  Vi berättar för en AI-algoritm att den här elektriska signalen från Tonneys hjärna betyder att du ska öppna handen och den här signalen betyder att du ska stänga den. En tredje signal betyder att du ska vrida handleden och så vidare, förklarar Max Ortiz Catalán.

I armen finns en avancerad processor inopererad, en slags transformationscentral, där signalerna från Tonneys fysiska kropp – musklerna och nerverna – omvandlas och går ut till robotarmen. När titan och teknik väl satt på plats i stumpen och operationssåren hade läkt startade en inlärningsprocess för både Tonney och robotarmen. Det tar nämligen ett tag för både teknik och patient att lära sig att tolka signalerna. Så Tonney har fått öva in hur han ska tänka för att få till rätt rörelse i armen och handen.

– De första gångerna jag testade funkade det inte så bra men ju mer jag använder protesen desto bättre blir det och desto starkare blir signalerna eftersom processorn lär sig mina signaler.

Kallas skämtsamt för en cyborg

Fem år efter operationen sitter det mesta som det ska och protesen har blivit en naturlig del av Tonney. Det händer att hans vänner och barn skämtsamt kallar honom för en cyborg. Det tar han med ro och skrattar gott åt – det stämmer ju faktiskt litegrann.

– Jag har på mig protesen från morgon till kväll och tar bara av den när jag ska duscha. Hade jag inte varit tvungen att ladda den på natten hade jag förmodligen sovit med den också. Det är ett fantastiskt hjälpmedel.  

En utmaning för Max Ortiz Catalán och hans forskarkollegor är att hantera omvärldens förväntningar. För även om robotarmen är unik och ligger i den absoluta framkanten är det trots allt långt ifrån en mänsklig arm.

– Hollywood har inte direkt hjälpt oss här, med sina visioner om cyborgs som har övermänskliga krafter. Vår teknik och protes är i absolut framkant, men visst har den sina begräsningar. Än så länge är vi långt ifrån att skapa en protes som är lika bra eller bättre än en biologisk hand.

Det är också svaret han ger till de personer som uttrycker oro för att forskarna tar fram någon slags övermänsklig cyborg.

– Visst får jag bemöta sådana frågor ibland, men vi är absolut inte oroade över att skapa en cyborg som skulle kunna bli ett hot mot mänskligheten. För man måste komma ihåg att i slutänden styrs protesen av människor och inte av själva maskinen.

Olika proteser för olika aktiviteter

När Max Ortiz Catalán och hans team träffar en ny patient, börjar de alltid med att samtala kring patientens behov, för att bestämma vilken typ av kirurgisk rekonstruktion som ska göras och vilken funktion som ska vara tillgänglig i protesen.

– Vi diskuterar vad patienten har för jobb, om det är många tunga lyft, mycket finmotoriska moment eller liknande. Patienter kan ha olika proteser som de använder för olika aktiviteter, till exempel en arbets- och en fritidsprotes, även om tekniken i implantatet är detsamma, säger Max Ortiz Catalán.

För Tonney Forsberg är det precis så. Hans jobb som svarvare kräver en hel del tunga lyft och mycket precision. Då passar det bäst med en slags gripklo som sitter på arbetsprotesen. När han kommer hem passar en mer naturtrogen protes med hand och fingrar bättre.

Tillbaka på jobbet igen

Hur ser livet ut för Tonney i dag då? Jo, han är tillbaka på samma arbetsplats med ungefär samma uppgifter. Han svarvar, svetsar, mäter och kör både truck och vanlig bil. Däremot har han blivit tvungen att gå ner på halvtid eftersom fantomsmärtorna i hans förlorade arm håller honom vaken på nätterna och det gör det svårt att jobba heltid. Men när han väl är på jobbet har han inga som helst anpassningar utan sköter sina arbetsuppgifter med båda händerna utan hjälpmedel.

– Jag är inte lika händig med min robothand som med min friska hand så man får ha lite tålamod. Ibland måste jag ta ett nytt grepp, men på det stora hela är protesen väldigt pålitlig och jag tappar aldrig några grejer när jag håller dem i vänsterhanden, säger Tonney och tillägger att jämfört med den gamla hylsprotesen är det ett enormt lyft.

– När min protes har varit trasig någon gång så har jag fått jobba utan. Det går ju men då märker jag verkligen hur mycket det underlättar med protesen.

Snickrar och mekar på fritiden

På fritiden gillar Tonney att fixa med huset hemma i Långasjö. Han har ständigt olika byggprojekt på gång och påtar gärna i trädgården – allting med sin robotarm. När 15-årige sonen vill ha hjälp att meka med sin A-traktor är inte heller det något problem.

– Det funkar fint att snickra och att hjälpa grabben att meka. Visst tar allting lite längre tid, men det funkar och det är ju huvudsaken. Det enda jag inte vågar ge mig på är väl att klippa min frus hår, säger Tonney Forsberg.