När mensvärken tar över livet – och arbetslivet

För Susann Söderberg började det redan i 14-årsåldern med svåra menssmärtor. I gymnasiet hade hon några bra år, men när hon var runt 20 år slog endometriosen till på allvar.

– Jag satte in en kopparspiral eftersom jag inte tålde hormonella preventivmedel. Efter det fick jag enorma smärtor och blödningar. Men jag förstod inte då att det var endometrios.

Efter flera undersökningar, en bukröntgen och ultraljud fick hon till slut en remiss för en operation, eftersom läkarna hade sett något i Susanns mage.

– Jag var jätteorolig att det skulle vara cancer så när läkarna efter operationen sa att det var en godartad cysta, stor som en apelsin, var jag lättad. Men det var ingen som sa att jag hade endometrios förrän samma dag jag skulle bli utskriven och åka hem. Då fick jag rådet att googla om symtomen och vilken hjälp man kan få.

Kroniskt tillstånd

Endometrios är ett kroniskt tillstånd som drabbar mellan 10 och 15 procent av alla kvinnor och som innebär att livmoderslemhinnan hamnar utanför livmoder vid mens. Delar av slemhinnan förs med blodet baklänges, via äggledarna, ut i bukhålan och fastnar på till exempel bukväggen, äggstockarna, bäckenet, urinblåsan och tarmen. Där börjar de växa, och kan bland annat orsaka inflammationer, sammanväxningar, ärrvävnad, cystor och magsmärtor. För vissa kvinnor är smärtan så svår att de inte kan arbeta under de dagar då det är som värst och deras livskvalitet påverkas rejält. Det är även vanligt att endometrios orsakar fertilitetsproblem.

Kunde inte jobba i fält

För Susanns del har både studier, arbets- och familjeliv drabbats av hennes endometrios. Under utbildningen till biolog och de efterföljande åren som fältbiolog var det tufft när smärtan var som värst.

– Jag insåg att det inte gick att kombinera min endometrios med ett arbetsliv där jag skulle vara mycket ute på fältet och ha ett fysiskt tungt jobb. Så jag valde att plugga vidare till miljö- och hälsoskyddsinspektör och fick ett jobb som miljöinspektör. Det fungerade bättre eftersom det är mer av ett kontorsjobb, även om jag åker ut på besök hos de företag vi ska inspektera. Men jag kan planera de här besöken efter min menscykel så att det inte krockar med mina värsta dagar.

Upplys chefen

Vid sidan om jobbet som miljöinspektör engagerar sig Susann ideellt med att informera om endometrios via Endometriosföreningen. Hon tycker att kunskapen om sjukdomen har ökat sen hon fick sin diagnos men att mer kan göras, inte minst på arbetsplatser runtom i landet.

– Som person med endometrios kan det kännas svårt att berätta på jobbet om sin sjukdom, men mitt råd är ändå att vara ärlig och upplysa chefen – först då kan ni ta tag i det tillsammans och lägga upp en plan för hur det ska funka för dig på jobbet.

Planera efter menscykeln

För Susann har möjligheten att kunna planera sin egen arbetstid och förlägga möten och andra mer extroverta sysslor till de dagar i menscykeln som är lite bättre varit till stor hjälp. I dag har hon en förstående arbetsgivare som inte protesterar om hon måste gå undan till vilrummet, jobba hemifrån eller på annat sätt hantera sin endometrios. Men så har det inte alltid varit.

– Jag har haft andra arbetsgivare där jag inte ens velat berätta om min endometrios eftersom det har saknats förståelse, och det vet jag flera som har. Vi har till och med medlemmar i föreningen som fått sparken på grund av att de varit sjukskrivna så ofta men inte vågat säga varför.

Susann Söderberg tycker att pandemin har gjort det lite enklare på många sätt för endometriospatienter.

– Distansarbete har blivit mer accepterat och det är fantastiskt bra för många av oss. Nu kan man sitta hemma och jobba i sin morgonrock med en värmekudde på magen utan att behöva tänka på vad de andra ska tycka. Tidigare kanske man inte ens kunde arbeta alls den dagen.

Ha en öppen dialog

För hennes egen del har smärtrehab och smärtinriktad KBT hjälpt mycket, men även en strikt kosthållning och att kartlägga sin menscykel. Hon har några råd till arbetsgivare som har medarbetare med endometrios.

– Ha en öppen dialog med den anställda om hur sjukdomen kan påverka arbetsinsatsen. Försök anpassa arbetsplatsen och tiden i den mån det går, erbjud gärna flextid och möjlighet att jobba på distans. Och framför allt: visa förståelse.