Hoppa till huvudinnehållet
Krönika

Kanske behöver jag bara ett kul, dumt namn

Kan det vara sant? Nu går vi in i pandemins tredje år.
Jag tänker så här: om det kinesiska nyåret infaller i februari, så börjar det nya pandemiåret nog i mars. Det var ju då vi i Sverige stängde igen första gången, år 2020.

Det känns så länge sen! Och samtidigt nyss. Tiden går fort när man har ångest - men ändå paradoxalt långsamt. Det är svårt att begripa men så är det.

Häromdagen såg jag en film på SVT Play. (Se där en pandemivana som heter duga: att i brist på bio, teater och krogen dammsuga streamingtjänster på filmer och serier man inte redan sett, eller sett om). I detta fall var det en dokumentär, ”WeWork – enhörningens uppgång och fall”.

Inte enhörning som i sagodjur utan ett startupföretag värderat till flera miljarder dollar. Utan täckning, företaget var en ren bluff. Och sånt är ju underhållande för dem av oss som inte rör oss i finansiella kretsar. Rikingar som kolliderar med ödet är vi många som inte får nog av.

Adam Neumann, den karismatiske bedragaren själv, lanserade WeWork som ett arbetsplatsernas Facebook eller Amazon. Han hyrde ut kontorsstolar i hipp miljö, såg till att det fanns snabb wifi i lokalerna, energidryck och öl i kylen och – tja, mer var det inte. Men han hävdade att detta var framtiden och att den var liksom tech-digital.

Men till skillnad från Mark Zuckerberg med Facebook eller Amazon-Jeff Bezos satt inte Neumann inne med någon ny idé eller vision. Han hyrde ut fastigheter kort och gott, knappast revolutionerande, och tryfferade med struntprat och fester där alkoholen flödade. Samt svindlade investerare på ofattbara mängder pengar.

Allt detta är förstås gräsligt på många sätt. Ändå, när jag ser filmen: alla dessa skrivbord, alla människor som jobbar nära inpå varandra och visserligen blir lurade och utnyttjade, men de blir det tillsammans. Och de verkar ha kul. Lockelsen!

En irrationell reaktion, jag vet.

Från mig där jag än en gång sitter och trycker. Ensam på mitt kontorsrum medan ett muterat virus härjar på stan.

Ett störigt, öppet kontorslandskap känns plötsligt som en dröm.

Men vaddå, jag har ju ändå mitt lilla kontorsrum, rätt ombonat om jag får säga det själv. Det får duga. Men jag känner att det är något som fattas. Något som får mitt läge som enslingen på jobbskäret att framstå som, tja, lite spännande eller ball. Det skulle lätta upp, onekligen.

Nej, jag behöver inga techinvesterare – som om någon skulle vara intresserad – det handlar mer om en känsla. Kanske är vad jag behöver bara ett kul, dumt namn? Jag vet.

MeWork!

FAKTA

Om göran everdahl

Göran Everdahl är journalist och filmkritiker. Han är också en återkommande medlem av panelen Spanarna i SR P1.

Mer om Krönika

Papperstidning

Prenumerera på tidningen Arbetsliv, Sveriges största arbetslivstidning som kommer ut fyra gånger per år.

Prenumerera

Senaste om Mer om arbetsmiljö