De bryter mönstret

Att kvinnor och män gör olika yrkesval får konsekvenser i lönekuvertet, för framtida pension och för arbetsmiljön.

– Det finns en bild av att en programmerare är en kille som sitter i sin källare och knappar in avancerad kod på sin hemmabyggda dator. Det stämmer inte. Vi behöver slå hål på myten om vad programmering är och vem det är till för, för att kunna öka mångfalden i branschen.

Det säger programmeraren, eller utvecklaren som hon hellre kallar sig, Helen Luu. Hon har lämnat kodandet på sin arbetsplats i centrala Malmö en stund för att berätta om sitt yrkesval. Efter en treårig utbildning och ett års yrkeserfarenhet som kommunikatör valde hon att skola om sig och har nu arbetat inom IT-branschen i tre år.

Hon har hunnit med tre olika arbetsplatser, den senaste med 20 kollegor i teamet. Totalt har hon haft tre kvinnliga kollegor som programmerar.

– Det finns en stor brist på mångfald i den här branschen. Att öka mångfalden tycker jag är en demokratifråga. Vi bygger ett samhälle som är väldigt digitaliserat och det byggs just nu av en homogen grupp med människor som inte speglar samhället, säger hon.

Helen Luu är engagerad i frågan. Hon är medlem i den ideella föreningen Pink Programming, som arbetar för att få fler kvinnor att programmera genom att bland annat anordna programmeringsevents, workshops och föreläsningar. 

Att kvinnliga utvecklare är en minoritet går att avläsa i statistiken. Enligt medlemsorganisationen IT- och telekomföretagen utgör kvinnor 28 procent av de som arbetar i hela branschen och bland systemutvecklare finns bara 20 procent kvinnor. Och trots flera initiativ för att locka fler kvinnor till branschen, minskar andelen kvinnor snarare än ökar. Svårigheten handlar både om att få in fler kvinnor men också om att få dem att stanna kvar, enligt Helen Luu. Att vara en minoritet kan påverka trivseln på arbetsplatsen.

– Allt jag gör som minoritet spelar liksom mer roll. Om jag är den enda kvinnliga utvecklaren och jag gör fel, så blir det som att jag "bevisar" att kvinnliga utvecklare inte är lika bra på att programmera som manliga. Jag har också stött på folk som har svårt att tro att jag är lika tekniskt kunnig som mina manliga kollegor. Så det blir som att man måste överbevisa sig själv i allt man gör, annars är man inte bra nog, säger Helen Luu.

IT är bara ett exempel på en bransch som har svårt att locka både kvinnor och män. Sverige är ett av de länder i världen som har högst andel kvinnor i arbetslivet, cirka 80 procent jämfört med 84 procent för männen, enligt statistik från SCB. Men Sverige har också en av de mest könssegregerade arbetsmarknaderna i världen.

Mjukvaru- och systemutvecklare, lastbilsförare och byggarbetare är alla exempel på yrken med en överväldigande majoritet män, mellan 80–100 procent. Inom vård- och omsorgsyrken är förhållandena omvända. Bland undersköterskor och förskollärare är mellan 90–100 procent kvinnor.

Varför ser det ut så här? Annika Härenstam är arbetslivsforskare och professor i arbetsvetenskap. Hon säger att det finns flera förklaringar till den könssegregerade arbetsmarknaden. Men först vill hon nyansera den internationella jämförelsen.

– Vi har en väldigt hög förvärvsfrekvens av kvinnor i Sverige. De arbetsuppgifter som i många andra länder utförs obetalt av kvinnor i hemmet bedrivs som förvärvsarbete i Sverige, så det är en lite orättvis jämförelse, säger hon.

Att kvinnor och män ändå gör olika yrkesval menar hon främst beror på könsnormer och status.

– Och de här sakerna hänger ihop. Det anses till exempel vara en kvinnlig egenskap att vara duktig på att ta hand om andra. Man har ansett att detta kan redan kvinnor, därför behövs inte en lång utbildning eller en hög lön. De "manliga" jobben anser man däremot kräver högre kompetens och kunskap, vilket också ger en högre status och i många fall högre lön. Det här är en social konstruktion, det finns inga biologiska förklaringar till att kvinnor och män skulle ha dessa olika förmågor, säger Annika Härenstam.

En som också ställer sig frågande till tanken att kvinnor skulle ha en starkare medfödd förmåga att ta hand om andra, är fritidspedagogen Pierre "Chimo" Andersson. Han jobbar med barn i åldrarna 6–9 år, på Västbergaskolan i södra Stockholm.

– Jag tror inte att kvinnor och män passar bättre i olika yrken. Det finns ingen relevans i det resonemanget, säger han.

Pierre "Chimo" Andersson har över 25 års yrkeserfarenhet från skolan och beskriver sitt yrke som roligt, givande och varierande. Att det är en kvinnodominerad bransch tycker han inte har påverkat honom.

– Jag har alltid haft ett väldigt blandat umgänge med både kvinnor och män, så jag tänker nog inte så mycket på det. Och nu jobbar jag på en väldigt bra arbetsplats där det inte har någon betydelse vilket kön du har, säger han.

På Pierre "Chimo" Anderssons nuvarande avdelning arbetar nio kvinnor och två män men på hans allra första arbetsplats var majoriteten män. Även om han personligen inte påverkas av att vara i minoritet tycker han att det är viktigt med en mångfald i skolan.

– Barn vill ha vuxna förebilder som de kan identifiera sig med, så det är viktigt med mångfald utifrån både kön, ålder och etnicitet, säger han.

Att få in fler män i förskolan och skolan efterlyses också av forskaren Annika Härenstam.

– Vi behöver bryta föreställningen om vad som anses vara kvinnligt och manligt och då är det jätteviktigt med förebilder, som att få in fler män i skolan och förskolan, säger hon.

En annan förklaring till könsuppdelningen på arbetsmarknaden går att spåra till valet av utbildning. Una Tellhed är docent och lektor vid psykologiska institutionen vid Lunds universitet. Hon och hennes forskargrupp lät 2 600 elever som stod inför valet till gymnasiet eller högskolan fylla i en enkät för att undersöka könsskillnader i elevernas val av utbildning. Resultatet visade att killar och tjejer i stor utsträckning gör könstypiska utbildningsval. Tjejer drar sig från att välja tekniska utbildningar medan killar oftare väljer bort vård- och omsorgsutbildningar. En viktig förklaring gick att hitta i hur man värderar sin egen förmåga. Tjejerna underskattade sin förmåga och kompetens att klara av en teknisk utbildning. Killarna tenderade däremot att tro att de skulle klara alla typer av yrken lika bra.

– Det som tydligast förklarar valet av utbildning är om du tror att du har förmågan, snarare än om du faktiskt har den. Studier visar att män och kvinnor presterar väldigt lika på gruppnivå inom tekniska yrken, säger Una Tellhed.

En annan förklaring till skillnaden var kopplad grupptillhörighet.

– Vi ser tydliga mönster att vid utbildningsval tror både killar och tjejer att de kommer att trivas bättre om det är många andra av samma kön i klassen. Vi människor är gruppdjur och drivs av viljan att tillhöra en grupp. Om du får höra från barnsben att "det här" är din grupp, till exempel gruppen tjejer eller killar, kommer det att påverka dina val, säger Una Tellhed.

Bland de elever som i stället uppgav att de trivs lika bra med killar som med tjejer var sannolikheten större att de skulle välja en utbildning som dominerades av det andra könet. För att luckra upp föreställningen om män som en grupp och kvinnor som en annan grupp behöver vi jobba mer med könsintegrering även i privatlivet, anser Una Tellhed.

– Det är enda sättet att förändra det här långsiktigt. Om vi har barn till exempel kan man tänka på att bjuda både killar och tjejer på barnkalasen men också tänka på hur vi vuxna själva könssegregerar när vi umgås, säger hon.

Men vilka konsekvenser får då skillnaden i utbildningsval mellan tjejer och killar? Flera, enligt Una Tellhed. Könsegregering på arbetsmarknaden bidrar till ett ojämnställt samhälle och riskerar att leda till att många missar att överväga yrken som kanske skulle ha passat dem väldigt bra.

– Om man dessutom tittar på vilka yrken som är könsobalanserade så är det ofta yrken där det finns en brist på arbetskraft, samtidigt som vi har en arbetslöshet. Det är en matchningsbrist. Teknikbranschen till exempel kommer inte att kunna klara sitt rekryteringsbehov framöver utan att få in fler kvinnor, säger Una Tellhed.

Forskning visar också att arbetsplatser med en jämnare könsfördelning oftare har en bättre arbetsmiljö. Mansdominerade branscher har överlag en sämre fysisk arbetsmiljö och kvinnodominerade branscher har oftare en sämre psykisk arbetsmiljö. Men att det ser ut så handlar inte om övervikten av kvinnor och män, betonar arbetslivsforskaren Annika Härenstam, utan om branschens art.

– Vi måste sluta prata om kvinnors och mäns arbetsmiljö. Då letar man en förklaring i könet, vilket bidrar till att ytterligare cementera bilden av att det här som kvinnor håller på med är eländigt. Och då vill inte män in i det. Vi måste i stället börja jämföra branscher, säger hon.

Enligt Annika Härenstam handlar skillnaderna i arbetsmiljö snarare om vilka arbetsuppgifter som utförs och vilka förutsättningar det finns att jobba med arbetsmiljön i olika branscher.

– Det finns en helt annan tradition av arbetsmiljöarbete inom privat sektor – och i många fall bättre förutsättningar. Inom industrin till exempel har du en avgränsad arbetsplats där du kan jobba med den fysiska arbetsmiljön, ha krav på skyddsutrustning och liknande. Att jobba med arbetsmiljön i omsorgsyrken är svårare. Din arbetsmiljö är kanske någon annans hem och då måste du även ta hänsyn till omsorgsmottagaren, säger Annika Härenstam.

En bättre arbetsmiljö är en av de faktorer som skulle höja statusen för vård- och omsorgsyrken – och leda till att fler män söker sig dit, enligt Annika Härenstam. Det tror även Pierre "Chimo" Andersson.

– Jag tycker att gamla värderingar kring att vissa yrken är kvinnliga eller manliga har förändrats mycket och att statusen för att jobba i skolan har blivit högre. Jag tror att de låga lönerna är den viktigaste orsaken till att få män i dag väljer att jobba inom skolan. Men så klart, om killar i skolan ser att jag sitter och lägger pärlplattor är det säkert lättare för fler att se sig själva göra detsamma i framtiden, säger han.