Jag leker kontor ett tag till

Jag har grubblat en del på slutet. Lugn bara lugn, det gäller inte tillvarons innersta mening eller människans plats i ett gudlöst universum. Fast kanske något närbesläktat om jag tänker efter. Nämligen en helt vanlig löntagares plats i ett framtida kontorslöst universum.

Låt mig precisera: numera arbetar allt fler av oss hemma. En del är anställda, men jobbar hel- eller deltid från hemmakontoret – något som kan definieras som allt från ett välutrustat arbetsrum nära garaget, till en laptop vid köksbordet eller i soffan.

Mmm. Morgonrock på arbetstid.

Andra, och allt fler, är inte anställda alls utan i stället en del av det som kallas för ”gig-ekonomin”. Eller för att tala klarspråk, de tar påhugg.

På min tid (som, vill jag understryka, fortfarande pågår!) så kallades detta även för att frilansa. Det är en tillvaro med både osäkra och tilltalande sidor: jag känner båda väl eftersom jag varit frilansare ända sen 1988.

Med undantag för mitt allra första yrkesår så har jag alltid undvikit att jobba hemma, jag har hyrt kontorsplats hela tiden. Ofta tillsammans med kompisar jag lärt känna genom jobbet. Men tiden går, det kostar pengar att hyra kontor och månadsavgifterna kryper uppåt. Nästan alla frilansare jag känner jobbar hemma numera. Inte jag.

Jag gillar verkligen att gå till jobbet – och då får arbetsplatsen gärna vara längre bort än den meter golvyta som skiljer mitt skrivbord från sängen. Och jag älskar att komma hem igen vid dagens slut – till lägenheten, inte hem till jobbet.

Men som sagt, jag grubblar. I dag hyr jag ett litet trevligt men avskilt rum. Nästan lika lite kontakt med arbetskamrater som om jag ugglat hemma. Jag är och förblir som alltid min egen receptionist, städare och IT-support. Återigen, precis som om jag suttit hemma.

Min motvilliga slutsats: alla dessa år har jag mer eller mindre lajvat. Jag har bara lekt kontor, inte egentligen arbetat på kontor på riktigt. I alla fall inte om man med kontor menar en plats med telefonväxel, vaktmästeri, kaffeautomat och en stängd dörr en trappa upp där chefen sitter.

Kanske dags även för mig att bara ge efter för samhällstrenden, helt enkelt göra hemmet till min arbetsplats även i praktiken?

Å andra sidan – och nu griper jag möjligen efter halmstrån – då missar jag ju promenaden till jobbet! Tre kvarter frisk storstadsluft är inte att förakta.

Jag leker nog kontor ett tag till. Morgonrocken och soffhörnet får vänta.