Det är dags att bli en gamer igen

För länge sedan, i slutet av 1980-talet, såg det ett tag ut som om jag höll på att bli en gamer. Ett ord som nog inte var uppfunnet ännu, jag skulle ha sagt dataspelsentusiast när det begav sig. Jag spelade för tiden avancerade, i dag förstås primitiva, spel på min dator. De hade namn som Loony Labyrinth, en flippersimulator, och Crystal Quest. Jag blev rätt bra. Jag kopplade upp mig mot en databas och insåg att jag låg på Europatoppen för Loony labyrinth poängmässigt (men ändå rejält bakom ettan, en portugisiska).

Allt var frid och fröjd fram till att jag insåg att detta inte var klokt. Jag ägnade timmar varje dag åt att spränga dataanimerade asteroider, att bara frenetiskt hamra på tangentbordet. Så jag lade av. Inga fler dataspel, jag fick hitta nya sätt att slösa min tid. Så blev det: nya beroenden som streaming­serier och Facebook har armbågat sig fram. Spelen har jag aldrig saknat. Fram till nu. För första gången på tre decennier är jag lite frestad att ladda ner en dataspelsdemo.

Som nästan allting numera har det förstås med coronapandemin att göra. Den sociala distanseringen och hemmajobbandet. Vi är många som ugglar hemma framför datorn, i trygghet medicinskt sett. Men hur skyddar man sig mot tristess?

Alla vill vi att covidden bara ska försvinna så allt kan bli som vanligt igen. Vilket märktes efter sommarledigheten i år. Så många som längtade tillbaka till sin riktiga arbetsplats. Den som inte ligger tre meter från sängen, och där folk noterar ifall man utför sitt dagliga värv i morgonrock. Där det händer något!
Men det finns surrogat för oss som förblir hemma. Där vi både utför något och förlikar oss vid livets makliga lunk. Åter till dataspelen!

I dag har spel som Snowrunner, där man mycket långsamt röjer snö med en traktor, blivit populära läser jag i Guardian. Liksom de snarlika Bus Simulator och Train Sim. De är helt odramatiska, trafiken bara flyter på. 25 miljoner människor har betalat reda pengar för Farm Simulator, där spelaren odlar och skördar vete i något som tycks farligt nära realtid.

Äntligen dataspel för mig! Ingen spänning, noll snitsiga ljudeffekter, ingen tävling överhuvudtaget. Bara livets gång och en känsla av att göra nytta. På låtsas.
Se det så här: hur kul var det där distanssociala afterwork-glaset rött framför laptopkameran? Här ska skördas vete!