Hon hugger bittert på mitt vänliga "hej"

Det finns en gumma som kommer till vår butik. Ordet gumma indikerar att hon är gullig, mysig, någon man ömmar för, men så är inte fallet här. Den här gumman är aldrig glad. Hon hugger bittert på ens vänliga ”hej”, liksom misstänksamt, hotfullt avvaktande. Något jag lärt mig tolka som annalkande demens. Kroppen är stel, hon kan inte vrida på nacken ordentligt. Det är som en ständig nackspärr, som gör att hon aldrig riktigt ser en i ögonen. Hon är i starkt behov av att få hjälp när hon handlar. En hjälp vi i butiken sällan har tid att erbjuda henne. Hon har dessutom en tendens att komma och göra sina inköp strax innan stängning. Då, när det långsamma tempo hon rör sig i, stressar än mer.

Hon vill alltid ta ut femhundra kronor över beloppet. Först slår hon fel kod. Sedan fattas det en siffra.

”Har du tryckt på den gröna efteråt, för att godkänna?”

Nästan varje gång får jag lämna kassastolen och komma runt för att hjälpa henne. Det tycker hon inte om. Hon kan själv, ingen ska dalta med henne. Men hon kan inte själv, det är ju det som är problemet. Hennes ilska rör inte mig, utan sakernas tillstånd. Hon har inte bett om att bli så här gammal. Hon har inga vuxna barn som kan hjälpa henne handla, inte heller tycks någon kunnat fixa hemtjänst. Hon är ensam, och varje del av henne skriker ut det. Från det ovårdade grå svintohåret, till det gruffiga sättet.

När vi fipplat med koden och slutligen fått till den rätt, glömmer jag att lägga till de femhundra kronorna på beloppet.
”Det är otroligt”, säger hon. ”Ni glömmer alltid!”
Min trevlighet går på sparlåga, men nu skäms jag också. Får göra om alltihop, nu har det bildats en kö bakom henne, och hur otrevlig hon än är så tycker jag synd om henne. Den böjda ryggen över rullatorn. Det bortvända.

Efteråt sitter hon på bänken vid paketutlämningen och äter glass, i väntan på den färdtjänst vi hjälpt henne ringa efter. En gång kom de aldrig, och vi fick lämna henne utanför butiken vid stängning med en försäkran om att de säkert är på väg. Jag fortsätter betjäna kunder. Stressade barnfamiljer avlöser lätt berusade fredagsdrönare som bara ska ha cigg, eller barn som handlar för första gången själva och övar på att räkna rätt. Där i ögonvrån sitter hon, i en egen värld. Ilskan är kanske det enda hon har kvar. Det är en sårbarhet som gör alldeles för ont att ta in. En dag kommer jag också att vara där, tänker jag. Och barnfamiljerna, till och med de, vars liv rullar på i ett tempo som inte tillåter eftertanke, även de kommer att ha all tid i världen sen. Och ingenstans att göra av den.