Att jobba när det gör ont

När smärtan var som värst för Elisabet Hemvik, 58, påverkades hela hennes vardag. För det är en enorm psykisk och fysisk påfrestning när det onda aldrig släpper.

– Inget kändes roligt, jag var hyperstressad, hade sömnproblem och oroade mig mycket för framtiden, säger hon.

Elisabeth Hemvik har levt med kronisk ryggsmärta sedan 2011. Totalt har hon sex olika diagnoser – alltifrån skolios och kotförskjutningar till artros och diskbråck, delvis orsakade av en bakgrund som gymnast.

– Jag har haft svårt både att sitta på en stol, att komma ur sängen eller sätta mig i bilen. Ibland har jag till och med undvikit att dricka vatten då det gör så ont att sätta mig på toaletten efteråt.

Smärtan har också tidvis gjort det till en utmaning för henne att sköta sitt jobb där hon driver ett showroom för över 20 företag, ansvarar för en utställning och anordnar event. Jobbet innebär ett konstant fixande, springande och tunga lyft av alltifrån otympliga kartonger till mattrullar och möbler – något som är en omöjlighet för Elisabet.

– Herregud vad mina kollegor har hjälpt mig. Men det spelar nästan ingen roll hur mycket kunskap man har, det är ändå lite skämmigt och man känner sig klen, svag och inte fullvärdig när man inte kan göra alla arbetsuppgifter. Det är många gånger jag biter ihop och struntar i att fråga, och så faller jag ihop av utmattning och smärta när jag kommer hem i stället, säger hon.

2012 opererade Elisabet Hemvik tre kotor. Läkarna tog även bort en godartad tumör vilket var den som hade klämt ihop nerver och orsakat en akut smärta. Totalt var hon sjukskriven under 1,5 års tid. Under hela perioden hade hon kontakt med sin arbetsgivare.

– Jag har fått stöd och uppbackning hela tiden och när det var dags att komma tillbaka hade jag och min chef ett möte om hur jag ville jobba för att orka.

Tillsammans kom de fram till att till att hon skulle arbeta som vanligt fyra dagar i veckan, med möjlighet att ta mikropauser, och vara ledig en dag i mitten för att träna och sova i kapp.

– Dessutom anställde de en person på deltid som avlastar mig. Jag är tacksam att de inte har gett upp. Jag kan tänka mig att många får sluta som är lika krångliga som jag.

Även om Elisabet Hemvik har blivit betydligt bättre på att be om hjälp tar det fortfarande emot ibland att inte kunna göra allting själv.

– Går du med ett par kryckor så ser alla att det är något fel på dig. Är du i stället snyggt klädd, har röda läppar och går rakt fram, då är det ingen som förstår att du har ont i ryggen, säger hon.

Att jobba med dolda funktionsnedsättningar är något som Maria Norstedt vid institutionen för socialt arbete på Malmö högskola har undersökt. Nyligen gjorde hon en studie som finansierades av AFA Försäkring, där hon djupintervjuade personer med en dold funktionsnedsättning. Resultaten visade bland annat att de intervjuade önskade att andra på arbetsplatsen skulle ha förståelse för deras nedsatta arbetsförmåga, men samtidigt ville de bli behandlade och bemötta som "alla andra". 

– Många dolda funktionsnedsättningar är förknippade med stigma och kan bli ifrågasatta, eller till och med tas för arbetsovilja vilket flera av mina intervjupersoner hade erfarit, säger hon.

Det finns både positiva och negativa konsekvenser med att berätta om dolda funktionsnedsättningar på jobbet. En positiv aspekt är att man kan få anpassningar av sina arbetsuppgifter eller stöd av kollegor och arbetsgivare.

– Det negativa kan vara att man inte längre blir uppmuntrad att leda större projekt och inte förväntas bli kvar för att göra karriär inom sin organisation, att man inte får förlängning på sin provanställning och att man blir behandlad och bemött som annorlunda, säger Maria Norstedt.

Långvarig smärta utgör tillsammans med psykisk ohälsa några av de vanligaste orsakerna till långtidssjukskrivning och beräknas varje år kosta samhället 7,5 miljarder kronor i direkta vårdkostnader och 80 miljarder kronor i indirekta kostnader, främst på grund av sjukskrivning och produktionsbortfall, enligt en ny rapport från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Och tidigare kartläggningar har visat på stora brister inom smärtvården och att många patienter möts av okunskap.

Det här är något som rehab- och träningsentreprenören Björn Rudman, som träffar smärtpatienter varje dag, känner igen. Hans typiska patient är en högpresterande kvinna i 40-årsåldern som jobbar antingen inom vården, i skolan eller har ett chefsjobb. Hon har i regel smärta som kommer från nacke, axlar och skuldror och har levt med värken i minst ett halvår. Inte sällan har hon mötts av nonchalans inom vården – men ibland också på arbetsplatsen. 

– Hur mötet mellan anställda och chefer landar, varierar väldigt mycket från arbetsplats till arbetsplats har jag märkt. De flesta företag har bra rutiner för långtidssjukskrivningar och frekventa korttidssjukskrivningar, men det har också stor betydelse vilken typ av människa chefen är, säger han.

Ofta har patienterna försökt komma tillrätta med smärtan genom mediciner, sjukgymnastik och i sällsynta fall även genom att de har träffat en KBT-terapeut, säger Björn Rudman.

– Att inte få hjälp med sin smärta är väldigt stressande på flera plan. Dels för att smärtan i sig är en stress för kroppen men också det faktum att man inte äger situationen. Ska det alltid göra såhär ont? Varför blir det inte bättre av mediciner? Varför får jag inte raka svar ifrån vården? Allt detta spär på oron och det ökar i sin tur stressen.

Och stress är i stort sett alltid den dominerande faktorn hos smärtpatienter, enligt Björn Rudman.

– Smärtan kan ha kommit först men i minst lika många fall har stressen dominerat och smärtan kommit så småningom, säger han.

Något som har visat sig ge både kortare sjukskrivning och bättre smärtlindring är behandlingsprogram som kombinerar flera åtgärder i stället för enstaka, mindre omfattande insatser. Det visar en stor granskning av metoder mot långvarig smärta, enligt SBU. En sådan behandling är en så kallad multimodal rehabilitering, där en kombination av psykologiska insatser och fysisk aktivitet ingår, och metoden är både välbeprövad och väldokumenterad.

Men tyvärr är det långt ifrån alla som erbjuds detta och rehabiliteringen innebär inte heller automatiskt att patienten börjar jobba igen. Det hävdar Therese Hellman, doktor i medicinsk vetenskap vid Uppsala Universitet och arbetsterapeut vid arbets- och miljömedicin på Akademiska sjukhuset.

– För en lyckad återgång i arbete vet vi att samverkan med arbetsplatsen och med chefen är jätteviktig, och här finns det en tradition att detta inte är hälso- och sjukvårdens uppgift, säger hon.

För det största problemet för de som lider av långvarig smärta är att det ofta saknas en tydlig inriktning mot återgång i arbete, i den medicinska rehabiliteringen. Det vill Therese Hellman ändra på. Just nu leder hon en studie på smärtcentrum på Akademiska sjukhuset i Uppsala och Uppsala universitet, där de ska undersöka en ny metod för dialog om arbetsanpassning som kallas krav- och funktionsschema, KOF.

Metoden innebär att patienten får träffa en arbetsterapeut och sin arbetsgivare för att gå igenom olika punkter, som exempelvis ens psykiska och kognitiva förmåga och vad som krävs för att man ska kunna arbeta fullt ut. Metoden används redan inom företagshälsovården och där har den gett goda resultat.

– Många säger att den skapar ett mervärde för arbetsmiljön. För om den här specifika medarbetaren behöver anpassa sin arbetsmiljö på ett visst sätt, så kanske det gäller fler på arbetsplatsen och är något som bör ses över. Fler medarbetare upplever också att de anpassningar som man kommit överens om faktiskt blir gjorda, säger hon.

Dock räknar man med att enbart omkring 65 procent av alla anställda har tillgång till företagshälsovård, dessutom är det långt ifrån alla företagshälsor som använder sig av krav- och funktionsschema, KOF.

– Det här är därför ett sätt att tillgängliggöra metoden för fler, säger Therese Hellman.

Något som också kan betyda mycket för den som lever med kronisk smärta är att ha en stöttande arbetsgivare. Men som chef är det inte alltid enkelt att veta vilka krav man kan ställa på en medarbetare med smärta.

– Det är verkligen en balansgång mellan att vara lyhörd och anpassa och ställa vissa krav. Här finns ett väldigt dåligt, om ens något, stöd till chefer.

Therese Hellman tycker att chefer bör lägga krutet på de kognitiva svårigheterna i första hand – snarare än på den fysiska arbetsmiljön.

– Det räcker inte med att skaffa ett höj- och sänkbart skrivbord även om det är det man i första hand tänker på hos en medarbetare med smärta. Det kan i stället vara att behålla fokus och att strukturera upp arbetet som medarbetaren behöver hjälp med för att ta sig hela vägen, säger hon.

Efter att Elisabet Hemvik opererades avtog den akuta smärtan men den molande värken har bestått.
Otaliga vändor hos olika sjukgymnaster och
tiotusentals kronor senare har hon fått hjälp med att lägga om sin livsstil, hantera stress och till viss del acceptera sin smärta.

– Numera tränar jag, äter ordentligt och håller nere på stressen. Och ju gladare jag har blivit desto mer har jag orkat förstå och acceptera min situation, säger hon.