Få koll på riskerna

Elin Dahlgren: sjuksköterska (och skyddsombud) på en palliativ avdelning på Handens Närsjukhus i Stockholm, 35 anställda.

Hur såg er riskbedömning ut för att minska spridningen av coronaviruset?

– Vi satte oss ned tillsammans både läkare, sjuksköterskor och undersköterskor och gjorde en riskanalys. Det var en vinst att alla som arbetar på avdelningen var med och kunde ge sitt perspektiv på vilka moment som innebar risker.

Vilka rutiner ändrade ni?

– Vi ändrade städrutinerna, spritade avdelningarna och införde besöksförbud. Och vi var tidigt ute med att bära visir hos patienterna liksom skyddsutrustning. Vi såg också till att få fler personalutrymmen och delade upp fika- och lunchraster. När coronan florerade som värst kändes det faktiskt säkrare att vara på jobbet än ute i samhället. På jobbet visste alla vad det handlade om och hur de skulle agera.

Ändrade ni något mer rent organisatoriskt?

– Våra chefer inrättade en ny roll på avdelningen, en ledningsansvarig sjuksköterska som fick utökade befogenheter. En roll som avlastade cheferna eftersom de inte kunde vara tillgängliga dygnet runt. Det var en trygghet och en tydlighet för oss i personalen att det alltid fanns någon ansvarig på plats.

Mattias Wistrand: bonde på egen gård med köttdjur och tjuravel på Stora Sundby. 

Vilket är största riskmomentet i ditt arbete?

– Det är djuren. Jag jobbar mestadels ensam och det gäller att hela tiden läsa av djuren. Är det en ko eller tjur som visar aggressivitet så går det inte att ha kvar den. En kollega på en annan gård blev nyligen stångad och fick sy 45 stygn. När djuren ska flyttas ser jag till att inte hamna med dem i trånga utrymmen, de kan både sparkas, klämma dig eller stångas.

Hur gör du vid skörden för att minimera riskerna?

– Ibland krävs det att jag kör hela natten för att hinna klart innan det blir regn. Då tar jag hjälp av min pappa som också varit bonde. Att vara två personer och två maskiner ute på åkern är en säkerhetsåtgärd, du vet att du inte är ensam om något skulle hända.

Vad gör du mer för att göra ditt arbete säkrare?

– Som ensamarbetare är det lätt att hoppa över både mat och raster. Men jag är noga med att hålla mattiderna för att vara klar i huvudet, annars kommer misstagen. Lunch har jag alltid med mig, middag kommer någon ut med om jag inte kan komma hem. Genom att hålla på mattiderna får jag också rast på köpet.

Rita Bokdalen: montör på Isringhausen och skyddsombud, Kungsbacka, 53 anställda.

Vilka är största riskerna hos er? 

– Vi bygger lastbilsstolar till Volvo och Scania på en linje med olika arbetsstationer. En risk är att få förslitningar i armbågar och handleder eftersom vi gör samma moment på flera av stationerna. Men störst risk är att få vibrationsskador i handleden som leder till förträningar och domningar i fingrarna. Många maskiner är utformade för stora händer och kan du inte hålla i dem ordentligt och de också är tunga blir vibrationerna farligare. Det är bättre för alla med lättare och mindre maskiner.

Hur gör ni för att få maskiner som passar era behov?

– Vi från skyddet arbetar ihop med företagets skyddskommitté. Där kan vi komma med förslag på åtgärder om att vissa maskiner behöver bytas ut. Och det går faktiskt att påverka våra leverantörer och tala om vad vi behöver. Många av dem vill gärna ha in en fot i bilindustrin.

Vad är det viktigaste med riskarbetet hos er?

– Att aldrig tro att man är färdig med ett förbättringsarbete. När det är avslutat uppstår alltid nya risker. Men framför allt att ständigt arbeta för en bättre arbetsmiljö, det vinner både anställda och företaget på.

Henrik Ljungblom: rektor på Nannaskolan, grundskola åk 6–9, Uppsala, 60 anställda.

Vad gjorde ni för att inte överbelasta lärarna under coronans början? 

– Vi skar ner schemat och undervisade bara i matte, svenska, engelska, NO, SO och idrott. Vi tog inte heller in några vikarier eftersom det skulle bli extra arbete för ordinarie lärare. Och så kortade vi skoldagen och delade in den i block där varje årskull hade lektioner i samma ämne. Varje block hade sex schemalagda lärare som stämde av med varandra. Alla lärare fick hjälpas åt att bemanna lektionerna oavsett vilket ämne man vanligtvis har.

Hur minimerade ni smittspridningen?

– Vi införde hemklassrum, vilket minskade trängseln i korridorerna. Vi förlängde lunchrasterna så att det inte skulle bli trångt i matsalen och så inspekterade vi handtvätten. Sen var det rast utomhus och inga samlingar i aulan.

Har det kommit något gott av ert risktänkande?

– Ja, vi har aldrig haft så få konflikter på skolan som under den perioden. Arbetssättet gav en tydlighet som kändes tryggt för alla. Vi stärktes av att samarbeta och fick förståelse för varandras undervisning. Att jobba ämnesvis i olika block hade vi haft i tankarna tidigare, nu fick vi pröva det och det fungerade utmärkt.