Hoppa till huvudinnehållet
Krönika

"Vem minns den gröna stämpelklockan?"

Göran Everdahl
Göran Everdahl
Bild: Nordstedts förlag

Det behöver man förstås inte göra. Det är inte alla som haft en i sin omgivning, men det hade jag på mitt första jobb i mitten av 1980-talet. Det var inom verkstadsindustrin, tillverkning av optiska linser. Jag diskade glasögonglas.

Stämpelklockan var av ärtgrön plåt, och vi anställda viftade med varsitt krämfärgat pappkort som vi stämplade in med andan i halsen på morgonen. Vid arbetsdagens slut stod vi i ytterkläderna och väntade på att klockan skulle bli 17 för utstämpling. 
Arbetsglädje? Sådär. Mer fritidslängtan.

Vi anställda viftade med varsitt krämfärgat pappkort som vi stämplade in med andan i halsen på morgonen.

Efter något år började jag plugga och blev journalist, frilansare. Inga fasta arbetstider i mitt yrkesliv sen dess, och absolut inget stämpelur – men i mitt fall fortfarande andan i halsen när en text ska avslutas. Vissa saker tycks vara eviga. Med, börjar jag gradvis inse, betoning på ”tycks”. 

Allt är inte nödvändigtvis som det verkar. Är det så noga att veta exakt när vi arbetar, eller snarare hur mycket? Är det så viktigt att arbeta överhuvudtaget? Svaret är ja, där är staten, kapitalet och facket rörande överens. Men inte nödvändigtvis med antropologerna. 
”Början på allt” av David Graeber & David Wengrow är en omdiskuterad, aktuell bok som tar ett stort grepp: en arkeolog och en antropolog hävdar att människans utveckling inte alls är linjär. Vår inställning till allt från resursfördelning till just arbete varierade vilt i vår tidiga förhistoria. Och i bestsellern ”Sapiens” skildrade Yuval Noah Harari människans forntid som på gränsen till slapp med nutida mått. Arbetsveckans tvång, och för den delen förslitningsskador, kom först med jordbrukssamhället och skärptes med industrialismen.

Den här bilden bygger på studier av jägar-samlarsamhällen utförda på 1960-talet. Till och med i det karga Kalahari ägnade jägarstammarna jämförelsevis lite tid åt vad vi skulle kalla arbete, alltså jakt och hushåll. De åt 2000 kalorier om dagen och hade ändå massor av fritid! 
En sanning med modifikation förstås. Hur naturfolk lever, eller levde, beror på klimat och befolkningstäthet. Men poängen tycks hålla: ett liv dominerat av arbete är inte något ödesbestämt. 
Vilket leder oss till vår tid. Många har jobbat hemma några år och vill kanske inte tillbaka till arbetsplatsen, i alla fall inte på heltid. Andra jobb har försvunnit helt, och artificiell intelligens kommer att eliminera många fler i framtiden. Jag har, kusligt nog, sett exempel på helt passabla journalistiska texter skrivna av AI-program. Hick!

Men kanske ligger framtiden i vår forntid – den med mer fritid? Kanske kan vi faktiskt bygga våra liv på annat än arbete, eller omdefiniera vad arbete är och kan bli?  
Den ärtgröna stämpelklockans tidevarv är trots allt förbi. 

FAKTA OM

Göran Everdahl

Göran Everdahl är journalist och filmkritiker. Han har varit sommarvärd i P1, vunnit På spåret i SVT och medverkar sedan många år i radioprogrammen Spanarna, Godmorgon, världen! och i SVT:s Go'kväll. Han har tidigare skrivit böckerna Kom nurå, Bildningsakuten och Boken om lagom.

Mer om Krönika

Papperstidning

Prenumerera på tidningen Arbetsliv, Sveriges största arbetslivstidning som kommer ut fyra gånger per år.

Prenumerera

Senaste om Mer om arbetsmiljö