Kollegornas stöd är livsviktigt

Klockan var runt halv elva på förmiddagen i somras när lastbilschauffören Roy Gustafsson stannade i en fyrvägskorsning för att sedan köra ut på väg 190 mot Alingsås. Han var på väg till Alingsås för att lasta asfalt när en personbil kom, som från ingenstans, i hög hastighet och körde rakt in i sidan på släpet. Föraren i bilen, som var en äldre kvinna, dog på plats.

– Jag hann bara uppfatta något i höger backspegel innan jag drog i handbromsen och kastade mig ur bilen, säger han.

Flera ambulanser, brandbilar och polisbilar och även en helikopter var snart på olycksplatsen.

– Jag har ju förstått i efterhand att jag var i chock. När polisen hade förhört mig och min chef kom för att möta upp mig så bröt jag ihop fullständigt.

Dagen efter olyckan föreslog Roy Gustafssons chef att han skulle höra av sig till Kollegahjälpen. Det är ett nätverk av åkeriföretagare och lastbilsförare som hjälper lastbilsförare som har varit inblandade i en svår händelse att bearbeta sina upplevelser.

– Jag hade ett enormt behov att få ventilera och få ur mig händelsen. Om det sedan kommer något konstruktivt ur det här är mindre viktigt för mig.

Men Kollegahjälpen fick en stor betydelse för Roy Gustafsson, eftersom flera av hans kollegor inte visste hur de skulle hantera situationen.

– Från att telefonen brukade ringa i ett så var den knäpptyst i flera veckor. För mig kändes det tryggt med Kollegahjälpen – att veta att det fanns någon i andra änden som ville lyssna, säger han.

Arbetsgivare är skyldiga att ha beredskap för krisstöd efter allvarliga händelser, som dödsolyckor på arbetsplatsen, terrorhändelser eller rån. Ibland kan det dock vara lättare att prata med en kollega och på flera arbetsplatser, bland annat inom polisen, räddningstjänsten och inom sjukvården, jobbar man därför med kamratstöd. Samtalen genomförs av en anställd som har utbildat sig i bland annat samtalsteknik och hur man hanterar stress och starka känslor. Stefan Dahlberg är beteendevetare, har skrivit en handbok om krisstöd och krisledning, och driver ett nätverk som arbetar med krishantering i Sverige och internationellt.

Enligt honom bör man dela in hjälpåtgärderna i olika slag vid en kris. En metod är att chefen uppmanar medarbetaren att exempelvis jobba med avslappning eller prestationsfritt skriva om händelsen för en stressreducerande effekt. En annan är kamratstöd, vilket kan ha flera fördelar som att det finns tillit och ett gemensamt yrkesspråk. 

– Nackdelen är att kamratstödjaren ofta befinner sig nära händelsen vilket kan väcka egna känslor, och att man därmed glömmer bort att låta den andra personen vara i huvudfokus.

Finns det behov av ytterligare hjälp kan man ta in extern hjälp från krisstödjare med mer gedigen utbildning från exempelvis Företagshälsovården.

– Då har man ofta lite mer distans vilket är en fördel, å andra sidan har man inte samma relation och specifika yrkeskunskap vilket kan vara en nackdel, säger Stefan Dahlberg.

Han säger att även om människor reagerar högst individuellt i en krissituation brukar ofta reaktionerna följa något slags mönster. Först kommer chocken, då personen skärmar av och fokuserar, sedan kommer reaktionen, när den drabbade börjar inse och reagera med starka känslor på vad som har hänt. Nästa steg är ofta bearbetningen, när personen försöker förstå händelsen och därmed bearbetar tankar och känslor, vilket kan sträcka sig upp till ett år. Nyorientering inträffar när man hittat mening och lärdomar av det som har inträffat.

Vem som drabbas hårdast när en krissituation uppstår är dock inte alltid enkelt att förutspå. Det är till exempel inte säkert att den som är i stormens öga påverkas mest.

– Det kan lika gärna vara kollegor i den yttre cirkeln som har liknande erfarenheter i bagaget som påverkas hårdare än vad man kanske väntat sig, vilket är viktigt att vara uppmärksam på, säger han.

Det kan också skilja sig vilken hjälp man får efter en traumatisk händelse, beroende på vilken arbetsplats man jobbar på. För medan vissa branscher är mer vana att hantera olika former av allvarliga händelser, som exempelvis sjukvården, står andra arbetsplatser mer handfallna när krisen väl är framme.

– På ett it-företag med en medelålder på 25 där någon plötsligt dör i covid-19, eller där en anställd förskingrat pengar kan situationen bli betydligt svårare att hantera.

Stefan Dahlberg som tidigare har jobbat med krisstöd efter terrorattacken på Drottninggatan, efter tsunamin och diskoteksbranden i Göteborg, koordinerar just nu krisstöd åt sjukvårdspersonal som vårdar patienter med covid-19 i Stockholm, vilket skiljer sig väsentligt från tidigare uppdrag.

– Nu försöker vi att stödja vårdpersonalen utan att störa och ge dem en chans att pysa ur sig sin frustration, men också ge dem möjlighet att fundera på vad de kan vara stolta över. Deras psykologiska skyddsväst måste trots allt förbli intakt eftersom detta är en pågående kris.

Att ge krisstöd mitt under en pandemi beskriver Stefan Dahlberg som att "bygga båten samtidigt som man ror" vilket gör att de längs vägen har utvecklat nya former för att stötta, som att hålla många och korta samtal i stället för få och långa.

– Vi började också med att uppmuntra sjukvårdspersonalen att ringa oss om de behövde stöd, men det var väldigt få som ringde. Då skickade vi i stället ut ett mass-sms och informerade att de som inte ville bli uppringda skulle skicka ett sms, och då fick vi betydligt fler positiva svar.

Syftet med kamratstöd är att lyssna, sänka stressnivån och identifiera de som är i behov av uppföljning och eventuell professionell hjälp. Att det finns kamratstöd på arbetsplatsen är i regel också en avlastning för cheferna, menar Stefan Dahlberg.

– Bara vetskapen att det finns tillgängligt gör att stressnivåer minskar och att cheferna blir lite tryggare.

Men kamratstöd handlar inte om att erbjuda någon psykologisk behandling. För det har debatterats genom åren om det kan vara skadligt att personer utan psykologutbildning håller avlastande samtal med sina kollegor. Stefan Dahlberg ser få risker med kamratstöd på arbetsplatsen och poängterar att en krisstödjare i regel genomgår en gedigen rekryteringsprocess där man bedömer både stresstålighet, personlig mognad, självinsikt och förmågan att inte gå utanför sitt uppdrag – vilket exempelvis inte psykologer gör.

– Sedan är det av stor vikt att kamratstödjare och psykologer kan samarbeta prestigefritt utan revirtänk. När det fungerar bra har det visat sig i flera större krishändelser att man kan komplettera varandra och nå hög effektivitet.

Men debatten huruvida det är lämpligt med kris- och kamratstöd har också lett till något gott tycker Stefan Dahlberg. Som att krisstödjare numera i sin utbildning får lära sig att de inte bör ha mer än tre samtal innan de hänvisar vidare för att undvika att hamna i en behandlarroll.

– Sedan tänker vi mycket på att möta de känslor som dyker upp men har samtidigt en viss försiktighet att gå in känslomässigt djupt och "gräva" efter känslor.

Lastbilschauffören och Kollegahjälparen Jan Tullgren håller med. Syftet med kamratstöd är att lyssna, stötta och eventuellt lotsa vidare till professionell hjälp – inte att agera psykolog, menar han. 

– Att lyssna är det absolut viktigaste. Och sedan analysera vad personen har för behov av hjälp och stöd och vad du eventuellt kan stötta med.

Själv var han med om en traumatisk olycka i mitten på 1970-talet där en kollega i lastbilen bakom honom frontalkrockade med en bilist som dog.

– Han slutade sedan som lastbilschaufför på grund av olyckan. Jag har många gånger tänkt på att jag hade velat hjälpa honom på något sätt, säger Jan Tullgren.

Under hela sitt yrkesliv har Jan Tullgren fungerat som en slags informell Kollegahjälpare, så när han för något år sedan hörde talas om Kollegahjälpen anmälde han sig direkt. Efter en grundutbildning i krishantering är han nu en av 30 Kollegahjälpare som finns utspridda runtom i landet. Personen han senast blev kontaktperson till var Roy Gustafsson.

– Det är inga märkvärdiga saker som jag har hjälpt till med, men jag tror att det blir en mindre tröskel att prata med en kollega med förståelse för branschen, än med någon okänd extern person, säger Jan Tullgren.

För Roy Gustafsson som var med om dödsolyckan i somras var det aldrig aktuellt att ta hjälp via

Företagshälsan eller från en psykolog, trots att han erbjöds bådadera.

– Jag öppnar inte upp mig så lätt för okända människor. Så vad hjälper det mig att ta ledigt från jobbet och åka fem mil bort och prata med folk som inte ens jobbar i min bransch, när jag istället kan prata med en kollega som själv jobbar som lastbilschaufför?

Nu går han i planerna att själv anmäla sig att bli Kollegahjälpare.

– Det tog ett tag innan jag förstod hur värdefulla samtalen var. Men nu vet jag att man inte i sin vildaste fantasi kan förbereda sig på hur man reagerar i en sådan situation.