PÅ IVA ställdes allt på sin spets

Normalt har de plats för nio patienter på allmänna intensivvårdsavdelningen vid Universitetssjukhuset i Linköping. Under april och maj hade de mellan 25 och 30 patienter inne samtidigt. Alla med covid-19 och svårigheter att andas.

– Patienter med lungsvikt lägger vi på på mage i förhoppning om att de ska syresätta sig bättre. Att vända en patient är tungt fysiskt och det är många som måste hjälpas åt med slangar och utrustning. Vanligtvis gör vi det med en handfull patienter per år, nu kunde det vara alla inneliggande covid-patienter. Att hänvisa till kraven i föreskrifterna om organisatorisk och social arbetsmiljö och anpassa kraven efter resurser fungerar inte under en pandemi, säger Sebastian Geijer.

Skyddsutrustningen var plastförkläden, kortärmad bussarong, munskydd och visir. Som skyddsombud hade Sebastian Geijer en gnagande oro för vad som skulle hända om munskydden tog slut. Hans roll ställdes på sin spets.

– Rent lagligt hade jag kunnat stoppa arbetet om någon hade tvingats gå in till en covid-19-patient utan skyddsutrustning. Samtidigt ska det mycket till att göra det om en patient är kritiskt sjuk. Tack och lov tog skyddsutrustningen aldrig slut. Men vi insåg hur sårbart det är med ett leveranssystem som bygger på just-in-time.

Sebastian Geijer var egentligen föräldraledig under våren, men jobbade helger för att avlasta sina kollegor. Och som enda skyddsombud hade han Skype-samtal med avdelnings- eller klinikchefen flera gånger i veckan om smitta, arbetsbelastning och omflyttning av personal. Han hade också telefonkontakt med oroliga kollegor.

– Att jag var föräldraledig under den värsta tiden gjorde ändå att jag var mindre sliten än många av mina kollegor. Samtidigt var det svårt som skyddsombud att inte vara i deras verklighet varje dag.

Personalen fick bara ta ut tre veckors semester i sommar. Nu är planen att de ska få ta ut sin resterande semester under höstlovet i november och till jul. Samtidigt är det många operationer på vänt som blivit inställda under pandemin.

– Vi pratar om vårdskuld. Men det finns också en arbetsmiljöskuld gentemot dem som har jobbat med svårt sjuka patienter under stor press.

Han tror att de flesta kommit ikapp med den fysiska tröttheten, däremot finns den psykiska tröttheten kvar.

– Det har tagit på den psykiska hälsan att inte kunna pyssla på detaljnivå med varje IVA-patient som vi är vana vid. Vi har fått jobba med bredare penseldrag för att rädda liv. Får någon patient trycksår går man hem efter arbetsdagen och tänker att man kunde gjort mer, en känsla av otillräcklighet.

Sebastian Geijer säger att han mitt i allt känner en stolthet över hur vården i Östergötland skött coviden. Och att de som jobbat svetsats samman av de svåra förhållandena oavsett vilken yrkeskategori de haft.

– Inte sedan spanska sjukan har vi upplevt något liknande i landet. Vi har haft enorma krav på oss och ändå stannat och gjort vårt jobb. Jag tror att gemene man fått mer förståelse för vad vi gör på en intensivvårdsavdelning.