Tysta din inre kritiker

En tuff dag på jobbet. Efter en sur lämning på dagis ringer chefen och undrar var du är? Det visar sig att du tagit fel på tiden och missat din viktiga presentation. Chefen är irriterad. Du är besviken. Så vad gör du? Peppar upp dig så klart! När allt är som jobbigast måste man ju ta hand om sig själv och vara lite egensnäll. Eller hur? Du vet ju att alla kan göra misstag och ingenting blir ju bättre av att du sitter här och slåss med ditt inre.

Ja, så borde vi ju rent instinktivt agera, men i stället för att vara lite schyssta mot oss själva när livet är jobbigt tenderar vi att hacka och gnälla, ja rentav mobba oss själva. Fast varför? Hur kan det komma sig att vi beter oss så himla illa mot oss själva, och häver ur oss saker som vi aldrig skulle säga till någon annan människa, när vi rent förnuftsmässigt inser att det knappast hjälper oss framåt.

– Det är bara så det är tyvärr. Så är det för alla. De primitiva delarna av vår hjärna gör allt för att vi ska överleva och på samma sätt som vi instinktivt hoppar till vid en hög smäll hackar vi direkt ner på oss själva vid minsta lilla tecken på att vi gjort bort oss eller riskerar att bli socialt utestängda, säger psykologen Linda Wiik.

Orsaken är att vi människor inte kan överleva på egen hand utan är helt beroende av andra människor. Något som kanske kan vara svårt att förstå i dagens komplicerade samhälle där vi både förlitar oss på ett anonymt socialt skyddsnät och anser att det yttersta ansvaret för nästan allting ligger hos oss själva, hos individen. För hundratusen år sedan var situationen en annan. Antingen var man med gruppen och hade en chans att överleva, eller inte. Självkritiken var
här en livsviktig säkerhetsstrategi för att hantera det sociala samspelet.

I dag när vi möter krav och press från alla håll riskerar den inre kritikern att stjälpa oss i stället för att hjälpa oss. Ju mer stressade vi är desto mer lättriggade blir vi och till slut riskerar vi att hamna i ett ständigt pågående faroläge med en inre kritiker som hackar på till ingen nytta och som väcker allt starkare känslor av rädsla, skam och ångest.

– I värsta fall går vi in i väggen och blir deprimerade för att försvara oss mot den ständigt höga ångestnivån och upplevelsen av ständiga misslyckanden, säger Linda Wiik.

Så vad kan man göra åt den här inre kritikern? Linda Wiik arbetar med en terapiform som på engelska kallas compassion-fokuserad terapi, som går ut på att öva upp sin förmåga till medkänsla med sig själv, och andra, för att bättre hantera livets motgångar. På svenska brukar det ofta enbart kallas för självmedkänsla och är en variant av kognitiv beteendeterapi, KBT.

Att bjuda sig själv på lite värme och omtanke kräver träning, för till skillnad från självkritiken kommer medkänslan inte automatiskt. Det positiva är att ju mer vi tränar upp vårt inre trygghetssystem desto mer befäst blir det i hjärnan och desto enklare har vi att aktivera det i stunder av stress och motgång.

– Självmedkänsla gör det enklare att hantera jobbiga känslor, inte genom att sopa dem under mattan, utan genom att förstå att motgångar är en del av livet och går att hantera på ett mer reflekterat och konstruktivt sätt än vad de starka känslorna ger sken av.

Att öva upp en inre trygghet och medkänsla syftar också till att fungera bättre utåt, att se att man är en del av en gemenskap. Som anställd blir det då lättare att sätta gränser och våga säga till när kraven blir för höga. Här har också ledningen ett stort ansvar genom att skapa ett arbetsklimat byggt på medkänsla, där alla jobbar tillsammans mot ett mål.