Nano – teknikrevolution eller hälsofara?

Nanoteknik handlar om att ändra ett materials struktur på nanonivå så att det får önskade egenskaper på makronivå.Tekniken används både för att skapa nya material och för att göra befintliga material lättare, mindre eller starkare. Nanomaterial kan förekomma i exempelvis elektroniska produkter, plast, färg, byggmaterial, sportredskap och kosmetika. Inom forskarvärlden ses nanoteknik som en nyckelteknologi vilket innebär att den kommer ha mycket stor betydelse för produktutveckling i framtiden.

– Tekniken är intressant eftersom nanopartiklar får nya egenskaper trots att de har samma kemiska sammansättning som material som vi använt länge. Samtidigt så får de också andra egenskaper som inte är önskvärda biologiskt, medicinskt och arbetsmiljömässigt, säger Maria Albin. 

Just det faktum att partiklarna är så små gör att ett och samma ämne kan uppföra sig helt annorlunda än när det är större. Forskarna är överens om att det finns risker med nanomaterial. Men det gäller att förstå vad man ska titta efter hos materialen för att bedöma riskerna, säger Maria Albin. Partiklarnas sammanlagda yta har stor betydelse, särskilt när det gäller svårlösliga partiklar som stannar kvar i lungan.

– Traditionellt samlar vi dammet i luften på ett filter, väger det och bedömer risken utifrån hur mycket damm det finns i massan. Vi brukar tala om milligram per kubikmeter luft, för att ange vad som kan vara acceptabelt. Men eftersom nanopartiklarna är så små blir en större yta av lungan exponerad, än om man andras in samma vikt av ämnet i traditionell storlek. Därför är det en mycket lägre koncentration i vikt som kan anses vara acceptabel. Vi måste röra oss från milligram till mikrogram.

Ännu så länge finns det inget gränsvärde för nanopartiklar men det finns rekommendationer från arbetsmiljöinstitut i olika länder som borde spridas mycket mer, anser Maria Albin.

– Det är också väldigt viktigt att få ut informationen om att ett material i nanoform inte kan riskbedömas på samma sätt som ett konventionellt, bara för att det har samma kemi.

Nanomaterial används inom många olika områden. Till exempel vid tillverkning av kompositplast. Där använder man kolnanorör för att plasten ska bli extra stark men samtidigt lätt. Nanomaterial används även i flygindustrin och i avancerad sportutrustning. Färgindustrin använder titandioxid i nanostorlek.

– Det vi inte riktigt vet är om de som sen använder materialen också utsätts för risker. Till exempel om man borrar eller sågar i de här materialen. Vi vet inte heller hur det ser ut med avfallshantering eller hantering av restmaterial från produktionen.

Kan man jämföra med asbest?

– Ja, när det gäller de material som är fiberformiga och beständiga i lungan. Vissa kolnanorör har till exempel samma dimensioner som vi vet orsakade problemen när det gäller asbest. De visar sig ha likartade effekter i djurförsök, och vid väldigt låga halter. En del av dem är det tveksamt om man över huvud taget ska använda, eftersom risken är så hög.

När visar sig följderna, om man blir sjuk?

– De sjukdomar som vi har anledning att bekymra oss om, som exempelvis lungfibros, är främst sådana som tar tiotals år att utveckla, efter att man har varit utsatt. De dumheter som vi eventuellt begår nu, kommer alltså att visa sig som sjukdom först om 20, 30 år.