Gränsvärde för nanopartiklar behövs

Nanotekniken gör det möjligt att skräddarsy nya material, och ge material som redan finns bättre egenskaper. Nanomaterial kan finnas i exempelvis elektronik, färg, byggmaterial och sportutrustning. Men tekniken innebär också risker. Kolnanorör har till exempel likheter med asbest, som visat sig ge allvarliga lungskador.

En grupp forskare har nu tittat närmare på fem företag där nanomaterial används. Syftet var bland annat att få en bild av hur mycket nanopartiklar som förekom och att hitta lämpliga tekniker för mätning på olika slags arbetsplatser. Flera olika avancerade mätmetoder användes.

Två av företagen framställde själva nanomaterial i fiberform. De övriga tre hanterade olika slags nanomaterial, genom att tillsätta dem till sina processer för att ge produkterna bättre egenskaper. På ett företag tillsattes till exempel kolnanorör för att skapa kompositmaterial. Ett annat använde titandioxid vid tillverkningen av tryckt elektronik.

På alla arbetsplatserna fanns nanomaterial i andningszonen, det vill säga i luften nära de som jobbade. Det betyder att de får in nanopartiklarna i lungorna om skyddsåtgärderna inte är tillräckliga.
Nivån på skyddet varierade, säger Maria Hedmer, yrkeshygieniker och forskare vid Arbets- och miljömedicin Syd.

– Vissa företag visste vad de gjorde, och hade kontroll över exponeringen, säger hon. De använde teknisk skyddsutrustning och inneslöt materialet väldigt väl. Andra hade betydligt öppnare hantering och inte tillräckligt god skyddsutrustning. Då blir arbetstagarna mer exponerade.

Nivån på hur mycket partiklar de anställda kom i kontakt med varierade också mellan arbetsplatserna, och mellan olika arbetsmoment.

Ofta utsattes de anställda närde jobbade med manuell hantering, till exempel när de öste pulverformigt nanomaterial från en behållare till en annan, säger Maria Hedmer.

Rengöring visade sig också vara en utsatt arbetsuppgift. Vid rengöringsprocessen efter tillverkning av nanomaterial fann forskarna nanofibrer som var mycket längre än dem som ursprungligen hade tillverkats.

– Det är viktig information vid riskbedömningen, säger Maria Hedmer. Om man vid tillverkningen har nanotrådar på en mikrometer, kan de trådar som de anställda exponeras för vid rengöringen vara upp till 25 mikrometer.

Det är just de längre nanofibrerna – fem mikrometer eller längre – som visat sig vara skadliga för lungorna.

I Sverige saknas gränsvärden för ämnen i nanoform, men i USA har arbetsmiljömyndigheten NIOSH tagit fram ett gränsvärde för kolnanorör. På ett av företagen i studien var utsläppen av kolnanorör högre än det gränsvärdet.

– Det föreslagna gränsvärdet borde absolut användas även i Sverige, säger Maria Hedmer.

Det finns ett ganska enkelt instrument, en så kallad aethalometer, som företag eller företagshälsovården kan använda i ett första steg, fortsätter hon.

– Det visar direkt om det förekommer kolinnehållande partiklar, inklusive kolnanorör, i luften.

En risk med de enklare mätarna, som arbetstagarna bär på sig, är dock att de underskattar riskerna. För att få en mer tillförlitlig bild krävs det, enligt forskarna, mer avancerade metoder.