Nya risker när allt mer ska återvinnas

Redan innan återvinningscentralen i Östberga öppnar står bilarna i kö med fyllda bakluckor och släpkärror. Det är alltifrån möbler, plasthinkar och porslin till målarfärg, metallrör och gammal trätrall. Mohammed Dadi med orange varselklädsel tar emot bilarna och dirigerar dem till en ledig plats. Han är arbetsledare på anläggningen.

Irriterade kunder

– Vi kan ha 900 kunder under en dag. Ungefär 70 procent frågar var de ska slänga olika grejer. Om målat trä ska till impregnerat trä eller vanligt trä eller om matkniven med plasthandtag ska slängas på hårdplast eller metall. Det är mycket kontakt med kunderna.

Det är det kommunala bolaget Stockholm Vatten som äger Östberga återvinning och företaget LL-Bolagen som sköter driften. Det finns 17 så kallade fraktioner, alltså platser för att slänga olika material. De som kommer dit vill bli av med sitt skräp så fort som möjligt, ibland slänger de fel material på fel plats. Då behöver Mohammed Dadi och hans kollegor säga till. Det kan skapa irritation och besvärliga situationer.

Foto: David Lagerlöf

– De kanske har fått sitta i kö i 20 minuter för att komma in hit och är redan lite irriterade. Sen kanske de inte får stå på den plats de tänkt. Att ovanpå det bli tillrättavisad inför andra är en sak för mycket. Då kan det hända att de höjer rösten och blir hotfulla. 

Konflikthantering i praktiken

Hamnar någon i personalen i ett utsatt läge med en kund tar en annan kollega över. Eller två. Ibland erbjuder de kunden att följa med in på kontoret och prata i lugn och ro. Personalen är tränad i konflikthantering och ser till att inte trappa upp en diskussion om en kund höjer rösten. 

– Det brukar alltid lösa sig. Skulle det bli kris kan vi kontakta väktare, men de flesta kunder är jättebra. Vissa som är här ofta har jag blivit vän med, säger Mohammed Dadi.

Han har varit i branschen länge och säger att stressen ökat både för dem som jobbar där och för kunderna eftersom sorteringen är mer detaljerad i dag. När han började i branschen var det fem fraktioner på återvinningscentralen, mot dagens sjutton.

Bilarna fortsätter att komma i en strid ström och personalen rör sig på området för att svara på frågor och hålla koll. Ilyes Mosbah hejar på stammisar, skojar med kunderna och hjälper en äldre dam med en tung låda. Han jobbade tidigare i restaurangbranschen och säger att han är van vid stress och att ta folk. 

– Jag är noga med att se till att bilarna inte kör för fort, det är trångt här och tio kilometer i timmen som gäller. Vi har aldrig blivit påkörda, men en och annan bil har fått en skråma när kunder slår upp dörren utan att se sig för.

Riskerna med farligt avfall

I fraktionen för farligt avfall står Jesper Ljungmark. Där lämnar kunderna olja, målarfärg, lösningsmedel, nagellack, bensin och sprayburkar. Han läser noga på alla burkar och förpackningar, tittar efter avfallskoder och farliga ämnen. Säger att han lärt sig mycket av dem som jobbat länge på återvinningscentralen. Han gör en sorts försortering åt kemisten som hämtar avfallet och säger att det är viktigt att hålla koll på PH-värdet i burkar med matolja, rengöringsmedel och glykol. 

Foto: David Lagerlöf

– ”Farligt avfall” är min favoritplats. Det är alltid mycket att göra här och många kunder, säger han.

Ny forskning kartlägger risker

Samtidigt som det finns stor press på återvinningsindustrin att skala upp och återvinna alltmer material finns inte mycket forskning om arbetsmiljöriskerna kopplade till återvinning, konstaterar Karin Broberg som är professor i miljömedicin vid Karolinska Institutet i Stockholm och Lunds universitet.

Hon leder det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Green Metal Waste som finansieras av forskningsrådet Forte och som ska redovisas nästa år. Tillsammans med en grupp forskare vid universiteten i Lund, Göteborg och Umeå ska hon kartlägga arbetsmiljön inom återvinningsindustrin – men också jobba ihop med företagen för att minska hälsoriskerna. 

Foto: Kennet Ruona

– Vi har kontakt med 13 företag från söder till norr, och vi tittar på hälsoeffekter, utvärderar riskhantering och försöker tillsammans med företagen hitta lösningar för att minska exponeringen och risken för arbetstagarna, säger hon.

Statistiken över arbetsrelaterade hälsobesvär i återvinningsindustrin är bristande och svår att tolka enligt Karin Broberg.  Forskarna har valt att fokusera på metall- och elektronikåtervinning eftersom det kommer att öka samtidigt som det är känt att en del av den elektronik som används idag innehåller hälsofarliga metaller som bly, kvicksilver, krom och nickel.

– Det är ämnen som kan vara skadliga för hälsan på en rad olika sätt, vissa ämnen kan öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar, andra kan vara hormonstörande.

Karin Broberg menar att en av de största riskerna inom metall- och elektronikåtervinning är att inte använda korrekt skyddsutrustning och då riskera att andas in metallhaltigt damm. 

Spontana bränder, som ibland uppstår i avfallet, är ytterligare en hälsorisk som kan öka exponeringen för hälsofarliga ämnen, både för återvinningsarbetarna och för de brandmän som rycker ut, påpekar hon. För forskarna innebär brandrisken en särskild utmaning.

– Det uppstår en besvärlig rök. Men det är svårt att mäta den extra exponeringen om man inte är på plats länge.

Forskarna tittar även på ergonomi och muskelbelastning. Att jobba med metallåtervinning kan nämligen innebära att stå och hamra sönder leksaker för att få ut ett batteri eller att lyfta tunga kablar. 

– Det är stor skillnad mellan företagen i själva hanteringen. På vissa är det väldigt automatiserat på andra sköts mycket manuellt.

Snabbväxande bransch

Återvinningsindustrin växer snabbt. Mellan år 2000 och år 2019 ökade antalet anställda i privata återvinningsföretag i Sverige med närmare 80 procent. Enligt statistikmyndigheten SCB:s senaste statistik fanns 14 700 anställda i branschen 2019. Och snabb utveckling innebär att nya arbetsmiljörisker uppstår. Aluminium, koppar och järn är metaller som återvunnits under en längre tid. Men nu finns även pengar att tjäna på att utvinna exempelvis litium som används i allt från batterier i bärbara verktyg till elbilar. 

– Det kräver en stor förändring i både arbetssätt och synen på arbetet. Och jag skulle säga att utvecklingen just nu går lite för fort. Vi ska sortera alltmer, men har inte sett till att de som ska hantera materialet kan göra det på ett säkert sätt. Det behövs stora utbildningsinsatser och det tar tid, säger Karin Broberg.

I projektets avslutande del ska forskarna, utifrån resultaten, hjälpa företagen att hitta lösningar för att minimera exponering och hälsorisker. Tanken är att presentera konkreta råd och rekommendationer kring exempelvis personlig skyddsutrustning.

– Företagen i vårt projekt har visat god vilja att jobba med sin arbetsmiljö och personlig skyddsutrustning. Det finns ett intresse i branschen, säger Karin Broberg.

Nya krav på personalen

Martin Miljeteg, arbetsmiljöombudsman på Transportarbetareförbundet håller med om att arbetet på en återvinningscentral är mer komplext i dag än tidigare. 

– När material ska sorteras i fler fraktioner och kunderna också blir fler blir det stressigt. Förutom att vara serviceminded ska de som jobbar också ha kunskap om olika material, det ställer andra krav på dem än tidigare. 
Belastningsskador, fallolyckor, hot och våld och kemikalier är de största riskerna i branschen, enligt Martin Miljeteg. 

– Det gäller att jobba proaktivt med skyddsombuden, kartlägga riskerna och skaffa förebyggande skydd. Det är också viktigt att följa upp när något händer, säger han.

Enligt Ann-Charlotte Rand, som är arbetsmiljöstrateg på arbetsgivarorganisationen Sobona för de kommunala återvinningsföretagen, är företagen aktiva och gör allt vad de kan för att hantera den snabba utvecklingen i branschen samtidigt som de parerar nya EU-direktiv. 

Behov av utbildningsinsatser

– För att lyckas med de ökade kraven på återvinning behöver personalen på återvinningscentralerna utbildning och information. Det kan vara i kundbemötande, att ha kunskap om materialen de ska hantera och vilken skyddsutrustning de ska använda, säger hon.

Arbetsmarknadens parter har tillsammans tagit fram en branschmodell för validering av ett flertal yrkesroller. En validering som tydligt visar vad man behöver behärska vad det gäller kunskaper, färdighet och skicklighet.

– Att jobba inom återvinning har tidigare setts som ett lågstatusyrke och våra medlemsföretag jobbar med att höja statusen på yrket. Ett sätt är validering av yrkesrollen där också arbetsmiljön är en betydelsefull del, säger Ann-Charlotte Rand.

På Östberga återvinningscentral står Annette Wied i en avdelning som heter Återbruket. Hon kallas ibland Återbruksdrottningen eftersom hon jobbat längst av alla kollegor. Hon tar emot saker som är hela och kan skänkas bort i Stockholm stads olika återbruk.

– Det är porslin, glas, blomkrukor och mängder med leksaker. Många tusen saker packar vi upp i kartongerna som kommer hit. Man vet inte alltid vet vad de innehåller, ibland är det bara krossat porslin.   
Ett nytt fenomen är företag som åker runt och hämtar upp det folk vill bli av med och sen kör det till återvinningscentralerna.

– Ofta kommer de hit fem minuter innan stängning med en last som inte är sorterad. Det är lite irriterande.