Orimliga krav på personliga assistenter

Under snart tre års tid har forskare vid Lunds universitet och Linnéuniversitetet studerat vilka arbetsmiljöproblem som kan uppstå för de som arbetar i andras hem. Eftersom arbetsvillkoren skiljer sig jämfört med dem utanför hemmiljön kan det bli krockar mellan socialrätt, som ska tillvarata brukarens behov, och arbetsrätten som ser till att den som utför arbetet gör det i en säker och sund arbetsmiljö.

– En brukare kan möblera sin lägenhet som den vill, ha stökigt, eller vara pedant, röka eller vara full. De har rätt till omsorg, integritet och självbestämmande på sina villkor. Men deras hem är också en arbetsplats för hemtjänst och personliga assistenter vilket ställer krav på arbetsmiljön, säger Eva Schömer som är docent i rättssociologi och som lett forskningsarbetet. 

Och det var varken trånga utrymmen, låga sängar, tunga lyft eller rökning som var det största arbetsmiljöproblemet hemma hos brukarna. De var de anhöriga som spelade störst roll för hur de personliga assistenterna upplevde sin arbetssituation. Föräldrar eller en partner till en brukare kunde ibland ha orimliga krav på den personliga assistenten.

– Någon uppmanades att städa hela huset åt en familj, en annan att putsa fönstren nattetid och kliva upp på höga stegar för att damma och torka. Som personlig assistent jobbar du ofta ensam och de flesta är unga och vågar inte säga nej när arbetsuppgifterna blir orimliga.

En annan komplicerad situation är att vara assistent till ett funktionsnedsatt barn. Föräldrarna vill kanske inte att assistenten ska ta ansvar för uppfostran, men om man är assistent åt ett barn med stora behov är det ibland svårt att dra gränsen mellan att agera brukarens armar och ben och att vara en ansvarsfull vuxen, enligt Eva Schömer.

– Även om kommunen är huvudansvarig så är det utföraren (arbetsgivaren) som har arbetsmiljöansvaret. Men ibland är utföraren ett litet bolag som kanske består av föräldrarna till ett barn som själva jobbar i bolaget. Då händer det att assistenten kan uppleva det svårt att ta upp och diskutera frågor om arbetsmiljö eller att kanske ifrågasätta de anhörigas arbete med brukaren.

Extra känsligt var det för personliga assistenter som var anställda i små bolag – de vågade inte klaga av rädsla av att mista jobbet. I större bolag däremot fanns möjligheten att få komma till en annan brukare. Det är också vanligt att brukare och personliga assistenter utvecklar en slags vänskapsrelationer som gör det svårt att sätta gränser för sitt arbete.

Fanns det några tecken på att kommuner och utförare tog detta med arbetsmiljön på allvar?

– Det finns stora variationer av hur arbetsmiljön hanteras, några är mycket duktiga och arbetar ytterst seriöst med de här frågorna medan andra är mindre noggranna, säger Eva Schömer.