Sofia Serholt, vid institutionen för tillämpad IT vid Göteborgs universitet, studerade i sin avhandling hur elever i en mellanstadieklass samspelade med en liten så kallad humanoid robot. Roboten hade huvud, armar och ben och liknade en människa. Den var programmerad för att uppfatta barnens känslor, genom att avläsa deras ansiktsuttryck.
Eleverna fick instruktioner av roboten då de skulle lära sig att läsa kartor. Två och två spelade de också ett spel med den, där målet var att bygga en hållbar stad. De kommunicerade med roboten genom att trycka på en stor datorskärm på bordsskivan.
Sofia Serholt ville undersöka hur barnen interagerade med roboten i en verklig klassrumssituation. Hon ville även förstå skolans perspektiv. Hur ser lärarna på den här formen av digitalisering? Och vad skulle det innebära om tekniken började användas på riktigt i skolan?
Hon såg att barnen var villiga att ta instruktioner från roboten, lyssna på den och försöka förstå vad de skulle göra. De hade också ett socialt samspel med den.
– De svarade när roboten sa saker, trots att de visste att den inte kunde förstå dem. De nickade och vinkade till den. Barnen uppfattade det som att roboten faktiskt såg vad de sa och gjorde i rummet, inte bara i appen. De uppfattade den som en social aktör.
Ibland skar det sig i kommunikationen, till exempel för att roboten inte hade registrerat att barnen inte hängde med i instruktionerna, eller för att de tyckte att den var orättvis.
– Det var tydligt att roboten inte uppfattade saker som en lärare skulle ha sett, säger Sofia Serholt.
Om robotarna blir mer avancerade, skulle det kunna bli tekniskt möjligt för dem att avlasta lärarna, genom att ta över vissa moment i undervisningen, menar hon.
– Men i dag fungerar de inte tillräckligt bra för att interagera socialt med barn. För att kunna göra det skulle de behöva samla in massor av data om varje barn, och det är ju ohållbart ur ett etiskt perspektiv.
Det går inte heller att bortse från risken för skador. Eleverna skulle kunna skada sig fysiskt på roboten, eller råka ha sönder den. Man vet inte heller hur barns känslomässiga utveckling kan påverkas om de skapar sociala relationer till maskiner, påpekar hon.
Den närmaste parallellen till klassrumsroboten finns inom vården av personer med demenssjukdomar. Där används på vissa håll "robotsälar" som patienterna kan bli lugnare av att klappa.
– Det är viktigt att vi för en etisk diskussion om användningen av robotar, i situationer där människor inte riktigt förstår vad som händer, säger Sofia Serholt.
Ladda ner avhandlingen: Child–Robot Interaction in Education
Margareta Edling Margareta Edling arbetsliv@prevent.se
