Risker när nanoteknik lämnar laboratoriet

Sara Fredriksson är vd för Lundaföretaget Genovis som utvecklar nanopartiklar inom medicinteknik. Både i Genovis och i ett tidigare dotterbolag har frågan om exponering för nanopartiklar varit aktuell, säger hon.

– Vi har varit väldigt medvetna om det. Men det handlar också om att vår personal har en bakgrund inom forskning, och är vana att hantera kemiska risker, säger hon.

I dag sker arbete med nanomaterial främst i på laboratorier, där kunskapsnivån är hög. Den problematiska exponeringen kommer när tekniken sprids, resonerar Sara Fredriksson.

– Vad händer när vi får nya material och nya ytor, som innehåller nanopartiklar? Vad händer när de slits? Då kommer vi att få ut nanomaterial i luften, säger hon.

Hon har följt diskussionen om risker kring nanopartiklar i många år.

– I de företag jag jobbat har säkerhetstänkandet varit högt. Men det är riktigt att det fortfarande saknas bra mätmetoder och riktlinjer på området, säger hon.

Det lilla prefixet nano anger storlek, men inte mycket mer och partiklar i nanoskala är egentligen ingen nyhet. Inte att folk blir sjuka av dem heller. Både stendamm och asbest har skördat många offer genom åren, påpekar Michael Persson, innovationschef på AkzoNobel PPC som bland annat tillverkar blekmedel till pappersindustrin.

– Är det någonstans det gäller att se upp, så är det också vid sådana partiklar. Fiber- eller nålliknande, med stabila kristallina strukturer. Där är riskerna som störst, säger Michael Persson.

Inom AkzoNobel jobbar man med silica-nanopartiklar sedan flera decennier. Men en viktig skillnad är att partiklarna här inte är av den nya, "designade" sorten, utan snarare i former som även förekommer naturligt, alltså amorfa (likt kristaller eller "grus").

Den oregelbundna formen minskar risken att de transporteras eller ansamlas på sätt kan vara hälsovådliga.
– Dessutom är partiklarna inte särskilt stabila, de löser upp med tiden. Vår hantering sker också uteslutande i vätskeform. Och när vätskan, oftast vatten, torkar finns inte silikat kvar som nanopartiklar, säger Michael Persson.

Akzo Nobel är ett av världens största företag i sin bransch, och har under åren avsatt en hel del resurser för att kunna garantera säkerheten för sina produkter.

– Jag brukar säga att vi inte har råd att misslyckas, vad gäller säkerheten för våra produkter. Ja, vi har inte ens råd att våra konkurrenter misslyckas, säger Michael Persson, som också är adjungerad professor vid Chalmers i Göteborg.

– Däremot kanske inte mindre företag har samma resurser att lägga på studier för att undersöka till exempel hälsoeffekter, vilket ju kan vara ett problem

Kanske finns inte heller de verkliga riskfaktorerna i själva produktionen, som ofta är noggrant kontrollerad. Där ser han problem, framför allt med de nya kompositmaterial som innehåller de nålliknande kolnanorören.

– Man måste ju se till hela kedjan, alltså också bearbetning, återanvändning, deponering vad gäller de här materialen.

Finns då metoderna i dag för att göra arbetsplatser med nanoteknik säkra? Ja, säger Michael Persson.

– Man måste göra bedömningar från fall till vall. Men jag menar att man med etablerade metoder kan vara tämligen säker.

Fotnot. Silica är ett annat namn för kiseloxid, och är ett av de vanligaste ämnena i jordskorpan. De kan användas i cement, för tillverkning av glas och för olika former av ytbeläggningar, men också som tillsats i blekmedel, slipmedel i tandkräm sam i livsmedel.