Publicerad 5 februari 2020

Testa att utvecklingsstrejka i år

Du och din chef sitter mittemot varandra redo att inleda det obligatoriska medarbetarsamtalet. Chefen tittar i sina papper, sedan på dig, och så i pappren igen. "Jo", säger hen och harklar sig. "Jag tänker att vi börjar med dina tankar om framtiden. Var ser du dig ett år från nu, när vi sitter här tillsammans igen? Vilka utvecklingsområden vill du satsa på? Kanske har du kikat på några spännande kurser? Några utbildningsdagar du har lust att sticka iväg på?"

Tänk dig att du tar ett djupt andetag innan du möter chefens blick – och så säger du: "Om det är okej med dig så tänker jag mig 2020 som ett reflektionsår." Din chef harklar sig igen och skrattar lite. "Jaha ja, på vilket sätt menar du?" "Jo alltså, jag är rätt nöjd som det är nu. Jag skulle vilja landa lite, i jobbet och i mig själv." Chefen skruvar på sig: "Och lönen... Hur ser du på den?" "Jag tycker den är helt okej som den är", säger du, "men det vore värdefullt med någon stund emellanåt då vi i arbetsgruppen får prata på riktigt. Om vad som stressar oss, vad som får oss att må bra, vilka målsättningar och utmaningar vi ser framöver."

Tid till reflektion och djupare samtal har blivit vår tids heliga graal – något skimrande, löftesrikt vid regnbågens slut. Något vi i hemlighet, vare sig vi är medvetna om det eller ej, längtar efter. Vi tänker att "Snart så, när jag är klar med det där, och det där... Då ska jag gömma ­mobilen någonstans, gå ut i solen och bara andas. Då ska jag ta de där pauserna och vila hjärnan, som det talas så mycket om."

Att utvecklingsstrejka är kanske det mest provocerande man kan hitta på i dag – och det klokaste. Att satsa på mindre prestation ett slag, tänka en tanke färdigt innan nästa, är rentav nödvändigt för att inte gå vilse bland alla val och möjligheter. Istället våga stå rakt upp och ner mitt i det öppna kontorsland­skapet och ropa "Hör ni, jag pallar inte mer just nu. Vem vill varmprata en stund?"

I en tid då över en miljon svenskar mår ­dåligt över att gå till jobbet kan ett botemedel vara att våga prata om det som gör ont. Det icke­perfekta. Och det önskvärda, det sunda. En grupp medarbetare som vågar visa sig sårbara inför varandra kan vara den vettigaste friskvårdsinsatsen.

Tillbaka i rummet ihop med chefen kan du ­kanske inte förvänta dig några applåder. Men du har definitivt bäddat för ett lugnare och mer hållbart 2020. Mer kan du inte göra – nu är det upp till din arbetsgivare att visa framfötterna.

Om Ingrid Skarp

Ingrid Skarp är frilansjournalist och författare. Hon är också verksam som föreläsare och samtalsledare för arbetsgrupper.

Taggar: Krönika