”Jag skötte alltid mitt jobb och ingen anade något”

Bild: Linn Malmén

Det är tidig morgon på arbetsplatsen Byggstål Peter Södergren AB i Karlstad. På sitt kontorsrum sitter projektledaren Peter Urelid och jobbar för fullt. Kollegorna som är på väg till fikarummet hejar glatt på Peter som lyfter blicken och säger hej tillbaka. Det ingen av dem vet är att han mår jättedåligt och att allt är på väg att brista. På hans datorskärmar, som är vända bort från dörren så att ingen ser dem, syns bara de vanliga jobbprogrammen. Men bakom dem, dolt från andras blickar, rullar ett pågående nätcasinospel.

Peter är gravt spelberoende, har dragit på sig flera stora lån, de flesta in blanco, och spelar ofta på nätcasinon på arbetet. Skulderna är skyhöga men ingen vet någonting. Inte familjen, inte arbetsgivaren, inte vännerna. Peter har hållit sitt spelande hemligt men snart ska bubblan brista.

Jag spelade nästan bara på dagarna, på jobbet, men var alltid väldigt noga med att sköta mitt arbete felfritt så att ingen skulle komma på mig

– Jag spelade nästan bara på dagarna, på jobbet, men var alltid väldigt noga med att sköta mitt arbete felfritt så att ingen skulle komma på mig. Någon enstaka gång hände det att jag spelade hemma, men bara om jag var ensam och familjen inte var nära, säger Peter Urelid som ofta inte ens tittade om det blev vinst utan lät spelandet rulla på autopilot.

Peters spelande började, som för så många, med lite oskyldigt rekreationsspelande för nöjes skull i ganska unga år.

– Jag har varit aktiv inom både fotboll och hockey och kom tidigt i kontakt med spelande, men då var det bara för skojs skull. Det var först när jag var i 30-årsåldern som det började gå utför. Då började jag spela nätpoker och det eskalerade, men ingen i min närhet märkte något.

Lätt att falla dit igen om hjälpen inte är tillräcklig

Peter höll spelandet hemligt i flera år. Han ljög och smusslade för sin familj, men när krediterna till sist var slut och han inte kunde få fram mer pengar på lagligt vis – då erkände han för första gången sitt beroende och fick hjälp via sin dåvarande arbetsgivare.

– Det blev tyvärr inte så bra. Jag fick egentligen bara fylla i en nätundersökning som inte hjälpte mig alls. Så jag föll dit igen efter bara ett halvår.

2018 bytte Peter arbetsgivare och blev projektledare på Byggstål Peter Södergren AB i Karlstad. Då var han inne i spelberoendet igen, men höll det hemligt och förnekade det för sig själv. Sen gick det allt sämre. Peter började låna pengar igen och 2019 var det så illa att han än en gång tog steget att gå till sin arbetsgivare och be om hjälp.

– Jag trodde att allt skulle rasa, att jag skulle förlora jobbet, men min chef var jättebra, förstående och stöttande. De hade haft en tidigare medarbetare med alkoholproblem så de hade viss vana av att hantera den här typen av problem.

Peter fick hjälp att gå i terapi för sitt spelande och han gick även på självhjälpsmöten via Spelberoendes Riksförbund. Allt såg ut att gå bra, ända till pandemin slog till.

– Då kunde jag inte längre gå på mötena som hade hjälpt så mycket, och då trillade jag dit igen. Den gången kändes det som ett ännu större svek eftersom alla runtomkring verkligen trodde på mig, säger han och tillägger:

– Ingen visste något för det syns ju inte på dig, du luktar inte och du beter dig inte konstigt som en påverkad person. Jag skötte alltid mitt jobb och ingen anade något, men det är otroligt jobbigt att leva med alla lögner.

Forskningen lyfter behovet av tydliga riktlinjer och att prata högt om problemet

När det kommer till forskning om spelande i arbetslivet finns det fortfarande stora luckor. Det vill psykologen och forskaren Jonas Rafi vid Stockholms universitet ändra på. Han leder ett Afa-finansierat forskningsprojekt som undersöker spel om pengar på arbetsplatsen och hur arbetsplatsen kan hjälpa eller stjälpa personer med spelberoende.

– Vi undersöker förekomst och effekt av spel i arbetslivet, samt hur faktorer på arbetsplatsen kan påverka spelande. Målsättningen är att bidra med ny kunskap om hur arbetsplatser kan förebygga spelberoende och arbeta med rehabilitering, säger Jonas Rafi.

Bland annat har forskarna gjort intervjustudier med personer som är spelberoende och har spelat på jobbet.

– Många anställda säger i våra intervjuer att de vill ha tydligare riktlinjer och att de önskar att man talade högt om problemet så att de vet vad som gäller och att alla känner till att problemet faktiskt finns.

Samtidigt visar forskningen att många chefer tycker att spelande är ett svårt ämne att bemöta, men det landar hos dem att fatta beslut kring vad som är tillåtet på arbetsplatsen. Ska man förbjuda spelande helt? Får man spela i lunchrummet på sin rast? Och hur ska man som chef bemöta en person som har ett problematiskt spelande?

Förekomsten av spel om pengar under arbetstid tycks skilja sig åt mellan olika arbetsplatser och yrken. Medarbetarnas benägenhet att svara på en så känslig enkätfråga påverkar förstås forskarnas resultat, men av de svarande i studien såg de att cirka 2,2 procent spelar om pengar under arbetstid.

– En utmaning var att nå problemspelare i undersökningen, vilket avspeglas genom att endast ett fåtal individer rapporterade negativa effekter. Därför är den faktiska förekomsten förmodligen högre. När vi i stället vänt oss direkt till personer med spelproblem ser vi ett annat resultat: 95 procent av personerna med spelproblem har spelat om pengar även på arbetstid. I alla dessa fall har det förekommit negativa effekter för arbetsplatsen, säger Jonas Rafi och fortsätter:

– Dessutom vittnar många om att de har svårt att koncentrera sig på jobbet eftersom de mår dåligt över spelförluster, sover dåligt och oroar sig över pengar. På det sättet blir även produktiviteten lidande när allt kretsar kring spelandet.

En stor skillnad mellan spelberoende och annan beroendeproblematik är däremot att en spelare, till skillnad från till exempel en person med alkohol- eller narkotikaberoende, ofta tänker att ”allt blir bra bara jag spelar en sista gång och vinner tillbaka allt jag förlorat.”

– Det är ju knappast så att en person som missbrukar alkohol tänker att ”allt blir bra, bara jag dricker lite till”. Det är just denna drivkraft att vända tillbaka till spelet för att ”ställa allt till rätta igen” som gör att återfallsrisken är så stor. Jag har ingen siffra på hur många som återfaller men 85 procent som kontaktar oss har spelat trots avstängning på spelpaus.se, säger Madeleine Tügel, ordförande i Spelberoendes Riksförbund som arbetar med att stötta personer som har ett spelberoende och deras anhöriga.

Spelberoende är dessutom starkt kopplat till suicid. Statistiken visar att det är 15 gånger högre risk för självmord bland personer som är spelberoende än resten av befolkningen

– Spelandet drabbar så många fler än bara den som är beroende. Alla anhöriga drabbas, inte minst barnen som lever i skuggan av beroendet. Den stora stressen över ekonomin ökar även risken för våld i nära relationer, fortsätter Madeleine Tügel.

Ett tecken kan vara att man ofta ber om förskott på lönen

Vilka är då tecknen att vara uppmärksam på som chef? Det finns en del skillnader mot de klassiska tecknen vid beroendeproblematik. Till exempel är en spelberoende person ofta väldigt mån om sitt arbete och är sällan fysiskt frånvarande från jobbet. 

– Man är på jobbet, men drar sig undan det sociala, är frånvarande mentalt. Ett annat tecken kan vara att man ofta ber om förskott på lönen eller om att få jobba flera extrapass, säger Madeleine Tügel.

Det kan förstås vara svårt som chef att uppmärksamma att det rör sig om ett problem till en början eftersom man ju förmodligen uppskattar den som ”alltid ställer upp” och gärna jobbar extra. Men efter ett tag brukar man märka att något inte står rätt till och då gäller det som chef att våga ställa de svåra frågorna.

– Du kommer långt med ett bra öppet samtalsklimat där dina medarbetare vågar öppna sig. Det är väldigt likt när du har någon med alkoholproblematik: våga ställa raka frågor och var beredd att lyssna. Fråga hur personens spelvanor ser ut, om hen spelar om pengar, eller har spelat mer än hen tänkt sig.

Men det handlar inte bara om att fråga och identifiera problemet. Som chef måste man också veta vad man ska göra för att hjälpa sin medarbetare. För om man inte vet vad man ska göra med svaret blir förmodligen frågan för obehaglig att ställa.

– Därför är mitt främsta råd till alla chefer: ta först reda på vad du kan göra för att hjälpa den som är drabbad. För det finns mycket stöd att få – både via oss i Spelberoendes Riksförbund, via olika slags självhjälpsgrupper och genom KBT-behandling.

Att ha lika tydliga riktlinjer och policys kring spelande på jobbet som man har kring alkohol och droger är också viktigt.

– Lika självklart som det är att inte dricka en starköl på lunchen ska det vara att inte spela om pengar på aw:n eller gå på casinon på julfesten. Men i dag är tyvärr luckorna stora här, säger Madeleine Tügel och tillägger:

– En del fackliga organisationer har börjat jobba med detta för att stärka chefers roll i att upptäcka spelmissbruk, men det behöver göras mycket mer ute på arbetsplatserna för att stötta chefer och HR i detta viktiga arbete.

Jag fick panik och lämnade jobbet en morgon utan att säga något. Min familj trodde jag var död och Missing people var ute och letade efter mig

När Peter Urelid mådde som allra sämst upplevde han situationen som helt hopplös. En dag, när pengarna var slut och kreditbolagen sa stopp, flydde han bokstavligen bort från allt.

– Jag fick panik och lämnade jobbet en morgon utan att säga något. Jag körde ner till Varberg och parkerade. Sen gick jag till fots i fyra dygn mellan Varberg och Halmstad, 17 mil. Min familj trodde jag var död och Missing people var ute och letade efter mig.

Minnena från de där fyra dygnen är vaga och Peter har ingen aning om varför han åkte till just Varberg. Han vet bara att han ville fly och lämna allt.

– Jag hade trillat dit återigen och svikit min familj, vänner och arbetsgivare. Trots att de trodde på mig och litade på mig. Jag visste inte hur jag skulle hantera det och tänkte att jag inte kan komma tillbaka till dem.

Det fjärde dygnet var Peter så mentalt och fysiskt utmattad att han inte orkade fortsätta sin planlösa vandring. Han ringde hem till sin fru. Det blev vändpunkten.

– Det var en sådan befrielse att berätta för familjen, men även för vänner och arbetskamrater. Jag gick ut på Facebook och berättade för alla och just detta att vara öppen med mitt beroende och vad som hänt har hjälpt mig massor. Sedan den dagen har jag inte spelat.

Bild: Linn Malmén

På jobbet fick han också fint stöd av både chefen och kollegorna.

– Min chef var jättestöttande redan första gången han fick reda på mitt spelberoende och jag fick hjälp att gå till en terapeut. Men den gången höll vi det lite hemligt och bara ett fåtal personer på jobbet visste om det. Nu fick alla veta och det var väldigt bra för mig, för då kunde kollegorna stötta på ett helt annat sätt. 

I början handlade det om så konkreta saker som att Peter inte fick vända datorskärmen bort från dörren, inte stänga om sig på kontoret och inte fick skippa fikarasterna eller luncherna med arbetskollegorna.

– Jag sa till dem att de skulle säga vad de ville att vi skulle göra för att de skulle känna sig trygga och sen körde vi på det. Till exempel kom alltid kollegorna och drog med mig på fika och sa åt mig att jag inte skulle sitta kvar ensam på rummet. Enkla saker men som hjälpte mycket.

Tack vare det fina stöd han fått från familjen och sin arbetsgivare, självhjälpsmötena varje vecka och professionell hjälp har Peter tagit sig igenom den svåra tiden och kommit ut på andra sidan. I dag mår han bra och lever ett välfungerande och rikt liv med både jobb, familj, vänner och fritidsintressen. Han har inte känt något sug att spela sen den dagen för snart fem år sedan. Det ideella arbetet i Spelberoendes Riksförbund, där han föreläser om sin historia, har också hjälpt mycket.

– Jag gick på självhjälpsmöten redan före pandemin, men sen när covid slog till kunde man inte gå på samma sätt och det förstörde för mig. Så jag vet hur viktigt det är att gå på mina möten och påminna mig om att jag har de här problemen och att det alltid finns en risk att trilla dit igen. Och jag vill aldrig mer må så dåligt eller utsätta min omgivning för så mycket trauma igen.