Hennes uppfinning blev ett riktigt lyft

På en röntgenavdelning behövs det fyra personer ibland fler för att göra en horisontell förflyttning av en patient från sängen till undersökningsbordet och tillbaka. Det är ofta sjuksköterskor och undersköterskor som hjälps åt och inte sällan är det bråttom. Barbro Cagner, som tidigare var röntgensjuksköterska och fackligt förtroendevald, såg hur kollegorna hade ont lite överallt och fick en idé.

– Jag ritade streckgubbar och så fick kollegorna visa med kryss var de hade ont. Det blev kryss på rygg, händer och armbågar. Sen funderade jag vidare på vad för slags hjälpmedel vi skulle kunna använda vid de horisontella förflyttningarna, säger Barbro Cagner som numera är biträdande verksamhetschef på Radiologi på Sahlgrenska universitetssjukhuset.

Det fanns inga samarbetspartners som kunde hjälpa henne att driva tanken och den goda idén vidare, det enda som fanns var en liten verkstad på sjukhuset dit man kunde vända sig med förslag på förbättringar på befintlig utrustning. Barbro Cagner satt hemma på kvällarna och skissade på hur hjälpmedlet skulle kunna se ut.

– Jag vände mig till Almi i Borås och fick 5 000 kronor i utvecklingsmedel. De tyckte att min idé lät spännande och sa att jag skulle fundera vidare. Det var en sporre för mig.

Det var först när hon fick kontakt med en affärsrådgivare på Sahlgrenska Science Park som det tog fart. Då hade hon hållit på med sin idé i tio år. Där fick hon tillgång till entreprenörer som var vana vid att starta groddföretag, alltså företag som är sprungna ur forskning och innovation. Och hon fick rådet att belägga sin idé med sekretess så att ingen skulle kunna stjäla den. Det innebar också att hon bara kunde prata om den med de fåtal personer som skrivit på sekretessavtal.

När sedan Västra Götalandsregionen startade Innovationsplattformen fick hon också tillgång till entreprenörer som vara vana vid att arbeta med utveckling av innovationer inom vården. Hon sökte pengar ur regionens innovationsfond och beviljades en miljon i två omgångar. Pengarna hjälpte henne att omvandla sin idé till en prototyp med tanke på olika aspekter som design, funktion och säkerhet.

– Det var som ett kugghjul där vår kunskap hakade i varandra vartefter. De kunde det tekniska och entreprenörskapet, jag kunde vården. Utan det samarbetet hade jag inte kommit någon vart med min idé. Där fick jag också kontakt med min nuvarande företagspartner.

Under hela resan med sin uppfinning har hon haft stöd av sin närmsta chef. Både när hon jobbade som sjuksköterska på röntgen och som biträdande verksamhetschef.

Av de två miljoner hon blev beviljad fick hon avsätta en del för att få jobba med sin idé på arbetstid. Hon betalade helt enkelt en del av sin arbetstid till sin arbetsgivare. Men det har också blivit oräkneliga oavlönade timmar med idén hemma vid köksbordet på kvällar och helger.

Att det har tagit Barbro Cagner 20 år att ta fram sitt förflyttningshjälpmedel Atle kan låta som eoner av tid, men hon har hela tiden haft övertygelsen om att det behövs och vet att det kan göra skillnad.
Innan coronan slog till reste hon och hennes företagspartner runt till röntgenavdelningar på olika sjukhus i landet för att få feedback på prototypen.

– Jag har fått med mig många bra synpunkter och förslag på förbättringar. Det är oerhört viktigt att lyssna på de som ska använda hjälpmedlet i slutändan.

Atle är redo att tas i bruk nästa år. Hennes förhoppning är att den ska finnas på alla landets röntgenavdelningar. Hur många timmar hon lagt på sin uppfinning vet hon inte. Det är inte engagemanget eller tiden som har varit det svåraste utan att veta vart hon skulle vända sig med sin idé och ta nästa steg.

– Ibland har det känts som att jag slagit mig fram med en machete för att hitta vägarna i innovationsdjungeln. Alla organisationer borde ta vara på medarbetarnas idéer och se till att det finns någon att bolla med som kan se helheten.
Barbro Cagners mål har varken varit rikedom eller berömmelse utan helt enkelt att ge alla de som jobbar på röntgen en bättre arbetsmiljö. Att deras kroppar ska orka ända fram till pension. Sen handlar det också om att ge patienten en säkrare förflyttning och göra det lättare att bemanna