En trasig hjärna läker inte av sig själv

En tisdag i oktober. Hösten har dragit igång på allvar och jag borde vara taggad och fylld av energi av alla roliga projekt jag har på gång. Men inombords känns det bara tomt och min hjärna brinner. Igen. Det var längesedan jag vilade nu. Stressymptom har förpestat tillvaron ända sedan i somras, så någon riktig vila har jag inte fått på länge. Jag kan bli ledsen när jag tänker på hur skadad min hjärna är efter utmattningen och hur mycket det begränsar mig.

Det har pratats mycket de senaste åren om psykisk ohälsa och god arbetsmiljö. Men varför mår vi bara sämre och sämre? Varför ökar sjukskrivningarna fortfarande, trots att vi vet att vi är för stressade? Det här skenande tåget borde gå att stoppa. Vi måste stoppa det, för vem ska arbeta när alla har slutat orka?

Jag tror att det handlar om att vi inte tar den psykiska ohälsan på tillräckligt stort allvar. Ja, fortfarande. Den är lite skämmig att prata om och något vi helst blundar för. Det gäller oss alla. Både på individ- och samhällsnivå. Vi vågar fortfarande inte tala om för varandra, vår familj eller vår chef att vi lider av ångest eller är för stressade. Det ses fortfarande som något svagt och mindre värt än andra skador. Om jag bryter benet fixar sjukvården det omgående. Jag blir gipsad, får läkemedel, sjukgymnastik, och man följer upp skadan. När min hjärna gick sönder och jag inte var förmögen att varken arbeta eller ta hand om mig själv dröjde det innan jag fick den hjälp jag behövde. Ansvaret låg på mig och det kändes som att jag förväntades veta hur jag skulle göra mig själv hel igen.

Det finns inga enkla svar, men även när det handlar om psykisk ohälsa måste vi kunna göra blixtinsatser precis som vid ett benbrott, samtidigt som vi har en långsiktig plan för hur vi förhindrar återfall och nya fall. Att vänta ut en trasig hjärna och tänka att det snart går över, är precis lika dumt som att inte gipsa det där benet.