Sommarjobbaren som stannar kvar

Så kommer den tiden på året när sommarvikarierna gör entré. Blivande läkare och lärare samt en och annan ungdom som precis tagit studenten. Någon har varit med förr, men de flesta är nya. Och de tänker som jag tänkte: Jag jobbar ett tag inom äldreomsorgen. Bara ett sommarlov, sedan går jag vidare.

När vi arbetat tillsammans ett tag och lärt känna varandra vågar de ställa frågan: Men varför jobbar du här? Du som har studerat x antal år på universitetet, du med ditt skrivande. Varför stannar du? Jag svarar att det är praktiskt, som frilansskribent är det skönt att ha en fast inkomst. När sommaren är halvvägs förbi är det ingen som ifrågasätter min närvaro längre. För nu har vikarierna börjat lära känna jobbet för vad det verkligen är.

Alla arbeten har sina händelseförlopp i mörkret, ingenting är någonsin så enkelt som det verkar. På sommarjobbet börjar det ljusna för vikarierna. De får en inblick i arbetslivet som vårdbiträde i hemtjänsten, och får en förståelse för vad det är som gör yrket så komplext. Det som på ytan är enkla arbetsbeskrivningar (frukost, medicin, hygien) är mycket mer än så.

Det är inte stressen, den obekväma arbetstiden eller de tunga lyften som är mest problematiskt. Visst är det faktorer som gör det till ett krävande uppdrag, men det som är allmänt överskuggande och väldigt specifikt för hemtjänsten är att vi jobbar i människors hem.

Ditt hem är vår arbetsplats, du är vår kund men också vår arbetskamrat. Det är en säregen känsla, svår att förklara. Gränserna är flytande, allt är ett mellanrum. Och där möts vi. Vi lär känna dig snabbt, kommer dig genast nära. Det kräver finkänslighet för det handlar om integritet, och om att bryta den. Du behöver vår hjälp för att du inte kan själv. Men egentligen vill du helst inte att vi ska låsa upp din dörr, säga hej och vant röra oss i ditt hem som vore det vårt eget. Men det är vårt yrke att göra det, vi jobbar tillsammans med dig, hos dig, för dig.

Det passar bara några få. En del sommarvikarier slutar nästan genast. Men de som är kvar när det närmar sig höst, de återkommer. Jobbar helger, ännu en sommar, tar ett sabbatsår och jobbar vidare. För det är något som lockar med det som inte är klart och tydligt, det som är någonstans mitt emellan. Att vara professionell och privat samtidigt, att vara i någons hem och på sitt jobb på en och samma gång. Det är en unik situation där i mellanrummet och en utmaning som gör att vi älskar jobbet och stannar kvar. Ett tag till i alla fall.