Hon vill förbättra arbetslivet för personer som stammar

Diana Morgården Guilletmot har stammat sedan hon var tre år. Under uppväxten pratade varken föräldrar, lärare eller logopeder med henne om att människor kan tala på olika sätt och att det är okej att stamma.

– Jag fick bara till mig att stamning var något dåligt. Det satte sig väldigt starkt. Jag kände att det enda sättet för mig att klara mig i livet var att dölja min stamning.

Jag fick till mig att stamning var något dåligt. Det satte sig väldigt starkt.

Muntliga redovisningar i skolan var mycket plågsamma. Obehaget var så starkt att hon kunde önska att hon skulle bryta ett ben på väg till skolan bara för att slippa prata inför klassen. Känslan följde med när hon som vuxen utbildade sig till digital strateg. Efter en gruppredovisning kommenterade en lärare hennes sätt att framträda.

– Han sa att jag inte kunde vara så där nervös på en arbetsplats och att man ofta behöver hålla presentationer i arbetslivet. Jag blev helt chockad och förklarade att jag stammar, att jag inte var nervös, säger Diana Morgården Guilletmot.

Kommentaren förstärkte något hon burit med sig länge: upplevelsen av att stamningen inte var accepterad.

Presentationer blev en utmaning

Efter studierna började Diana Morgården Guilletmot arbeta på en byrå. Hon trivdes, men en arbetsvardag med många presentationer och kundkontakter var samtidigt krävande. Situationer som andra knappt reflekterade över, som att alla runt ett mötesbord förväntades presentera sig i tur och ordning, skapade mycket oro.

– Det förväntas att alla ska kunna göra det på en sekund utan att blinka. Men för mig är det inte en självklarhet. Jag har så svårt att förstå att det är så lätt för andra att bara säga vad de vill. För mig är det inte så, säger hon.

I dag har Diana Morgården Guilletmot lämnat byråvärlden och startat eget. Först efteråt har hon kunnat reflektera över hur mycket kraft som gick åt till att hantera stamningen. Hon jämför med de konkreta anpassningar som finns för andra funktionsnedsättningar. En person som använder rullstol kan exempelvis behöva en ramp eller hiss för att komma in i en byggnad.

– Jag har börjat prata mycket om osynliga ramper. Vilka hjälpmedel kan jag implementera i mitt liv, och på sikt för andra med verbal mångfald?

Det kan handla om hur möten, presentationsrundor eller muntliga uppgifter utformas. Men Diana Morgården Guilletmot betonar att det inte finns en lösning som passar alla.

– Jag pratade med en bekant som också stammar men som blev bemött helt annorlunda än jag under sin skoltid. Han fick gå i en särskild klass på grund av sin stamning och behandlades som om han inte platsade i en vanlig klass. I dag vill han bara att stamningen ska flyga under radarn.

Kan misstas för nervositet

En svårighet är hur omgivningen tolkar stamningen. Den som får en blockering och inte får fram ett ord kan uppfattas som nervös eller osäker, trots att personen vet exakt vad den vill säga.

– Jag kan också uppfattas som dryg eller otrevlig. Om någon frågar hur läget är kanske jag svarar ”jag mår bra”. Sedan känner jag att jag inte får fram mer och går därifrån. Det är otroligt jobbigt att känna att hur min personlighet når fram påverkas av min stamning.

Hon har också mött människor som tittat bort, skrattat eller försökt fylla i orden när talet fastnat.

Hennes råd till kollegor och chefer är enkelt: bemöt en person som stammar som du själv skulle vilja bli bemött.

– Låt personen prata klart och behåll ögonkontakten. Fyll inte i det du tror att personen ska säga. Och är du osäker kan du fråga: Kan jag göra något?

Vill förändra arbetslivet

I dag föreläser Diana Morgården Guilletmot om stamning och verbal mångfald för bland annat företag och skolor. På sitt Instagramkonto publicerar hon också filmer där hon medvetet utsätter sig för situationer som är utmanande för henne, som att beställa kaffe eller prata med människor hon inte känner. Målet är att visa andra som stammar att de inte är ensamma och bidra till att normalisera verbal mångfald.

Men att välja ett yrke där hon själv står och pratar inför andra är inte okomplicerat.

– Det är både läskigt och viktigt. En stor del av det jag gör är väldigt verbalt, och det är en utmaning med min diagnos. Men en viktig del är att stå upp för den jag är, att jag stammar och behöver prata på ett visst sätt, säger hon.

Hon vill att fler arbetsplatser ska börja se verbal mångfald som en del av arbetet med inkludering och arbetsmiljö.

– Vi lever i en värld där allt ska gå så otroligt fort. Att springa förbi någon och svara i förbifarten på hur man mår kan vara jättesvårt för mig. Genom att våga sakta ner och vara mig själv kan jag stå upp för den jag är. Det är det jag vill sprida till andra.