Lärare? Du har inget vettigt jobb alltså?

För ett antal år sedan hamnade jag i samtal med en pratglad man på en restaurang. Vi hade väldigt trevligt, men känsloläget förändrades efter att han fick reda på att jag var lärare. ”Lärare? Jaså, du har inget vettigt jobb alltså?” 

Jag trodde jag hörde fel, så jag frågade vad han sa. Han upprepade sig tydligt men lade till att han inte menade något särskilt med det. Jag vägrade dock att släppa detta så lättvindigt, så jag frågade honom om vad som egentligen är ett ”vettigt jobb”. Han värjde sig för frågorna och försökte smickra mig genom att uttrycka glädje över att kloka personer som jag ännu tar sig an ett läraruppdrag. ”Du verkar ju vara en jättebra person” slog han fast. 

Jag förklarade med hettande kinder att min lärargärning minsann inte var något samarituppdrag eller volontärarbete utan att jag aktivt valt denna yrkesinriktning i konkurrens med andra utbildningar. Samtalet kom av sig efter detta, som ni förstår.

Under de följande dagarna gnagde hans ord i mig och efter hand förstod jag varför. Pendeln har inte bara svängt så att lärarjobbet förlorat delar av sin status, utan lärare har för många degraderats till något man ”tar sig an” om man inte kommer in på någon annan utbildning. Om man inte har förmåga att bli något välavlönat. Den försämrade synen på yrket har dessutom förstärkts av de svårigheter och problem kring skolan, som ofta uppmärksammas i media. 

Lärare har för många degraderats till något man tar sig an om man inte kommer in på någon annan utbildning.

I stället för att vända min irritation mot den pratglade mannen, började jag fundera på vad jag, som individ, kunde göra för att förändra omgivningens syn på yrket. Detta är vad jag landade i:

Jag vill försöka förmedla en bild av vad läraryrket egentligen handlar om, bortom de hinder och svårigheter som omgärdar det. Jag vill fånga läraryrkets känsla och själ samt försöka få omgivningen att se charmen med och vikten av att arbeta med utvecklingsbara barn- och ungdomar.  
Jag vill berätta om att vi lärare ger den finaste gåvan som går att ge till andra människor: kunskap. 

Jag vill - utan att förminska problemen eller försköna professionen - berätta om vad jag kan göra här och nu på klassrumsgolvet, för att elevernas lärande och min egen arbetsmiljö kan bli så bra som möjligt. Detta anser jag att vi yrkesverksamma inte får glömma bort att göra, samtidigt som vi arbetar för bättre villkor på systemnivå. 

Jag tror sammanfattningsvis att läraryrkets status förbättras på två olika sätt. Dels genom att påverka opinion och politiker, dels genom att vi lärare som ändå stortrivs berättar hur och varför, så att unga blivande studenter kan få förebilder och skapa målbilder. Kan man ha dessa två tankar i huvudet samtidigt?