Kvinnan på golvet var jag

Text: Ingrid Samuelsson

Det sitter en ensam kvinna på golvet i Mariatorgets tunnelbane­station. Kvinnan har huvudet i händerna och den öppna handväskan mellan sina lätt böjda ben.

Tempot i kollektivtrafiken är sömnigt. Tunnelbanans vagnar är glest befolkade och människor släntrar sakta över perrongen. De förbipasserande noterar inte kvinnan. En missbrukare (ganska vanliga på just den här stationen) som behöver en stunds vila?

Kvinnan är jag. En rimligt välklädd kvinna i 60-årsåldern. Svarta byxor, randig topp. Lätt grånat hår i tofs och glasögon, som kanske hamnat något på sned. Jag sitter på golvet och tar mig ­igenom en panikattack. Andetag för andetag.

Jag känner hur det börjar krypa i käkarna och har just förstått vad som är på gång. Med respekt för att en panikattack kan upplevas på olika sätt så har jag lärt mig mina tecken, även om jag efter många år fortfarande blir lika överraskad när attacken, obehaget och smärtan bara uppstår utan att jag förstår varför.

Det kryper i käkarna, först lite pirr, sedan kommer ­smärtan. Den sprider sig över ansiktet, ned mot halsen. Bröstkorgen dras ihop. Det ligger ett mycket tungt föremål över mitt ansikte och min bröstkorg.

Jag tog mig ur tunnelbanevagnen, men klarade inte av att gå till närmaste bänk. Jag sitter på det svala stengolvet, känner kylan genom mina sommarbyxor. Lutar huvudet mot mina böjda knän, andas.

Jag andas som genom ett sugrör. Varje andetag är trångt, varje andetag gör ont. Jag famlar efter telefonen och ringer min kollega, jag vet att hon ska åka samma väg som jag. Medan jag väntar andas jag i fyrkant (alltid hopplöst, men funktionellt) och längtar efter att äta en banan. Jag har lärt mig att en banan kan vara till hjälp i ­stunden. 

Jag försöker att inte låta smärtan, paniken ta över medan jag väntar. När jag tittar upp möter jag en ung kvinnas blick. Hon sitter i tunnelbanevagnen och hon SER mig. Det känns som en bekräftelse på att jag ändå finns där och då.

Så här kan det vara att få en panikattack. På väg till jobbet eller i vilket annat sammanhang som helst. På flyget, på konserten, i mataffären, under ett möte. Ja, tyvärr kan det ske där man som minst anar det. Du som går förbi en person som sitter ensam och nedsjunken, våga gå fram och fråga om det behövs någon hjälp. Du kan mötas av ett nej förstås – men också av tacksamhet. Antagligen tacksamhet.

För mig gick det utmärkt. Kollegan kom, jag fick en kram, en banan, en stund. Kom till jobbet, landade så småningom men det blev en annan dag än jag tänkte mig för tröttheten tar ut sin rätt. Och det blev en ganska bra dag trots allt!