Det börjar med alldeles för många koppar kaffe

Ett vitt blad, en tom skärm. Detta ska bli bra, nej mer än bra. Här ska skapas litteratur med stort L! Blicken får bara inte vandra, den måste veta sin plats. Man måste vägra se ut och råka upptäcka den bländande försommarmorgonen. Låta disken stå, inte snärjas av tvättkorgen. Undvika att störas av grannen ovanför som stampar runt och det avgör ju saken: nog inte rätt dag ändå?

Allt omkring dig är guld, sirener som sjunger, när det enda du ska göra är att skriva.

Var tredje svensk vill bli författare. En anmärkningsvärt stor andel chefer drömmer om att skriva en bok under semestern. Kanske ser man sig liggande i hängmattan med laptopen i knät omgiven av sommarens alla dofter och ljud. Att skriva skildras ofta som något lustfyllt, nästan mytiskt. De få som kan försörja sig på sitt skrivande har närapå rockstjärne­status. Det är ett yrke som förknippas med frihet och oberoende, när det i själva verket är rejält slitsamt och sällan betalar sig. Det börjar med för många koppar kaffe och fortsätter med på tok för lite fysisk rörelse (hälsomänniskor och positivitetsgurus göre sig icke besvär).

Fast det kanske är en förlegad bild? Idag förväntas nog författaren vara mer av en välfungerande entreprenör. Det räcker inte med att skriva ett fantastiskt manus som dessutom ska passera förlagens nålsöga. Vad som också krävs är en vilja att synas, att prata om det som är skrivet, som man på sätt och vis lagt bakom sig. När man i tanken redan är på väg in i nästa historia och gör sig redo att skriva den. 

En anmärkningsvärd stor andel chefer drömmer om att skriva en bok på semestern.

Kanske blandar man ihop drömmen om att bli författare med drömmen om att skriva? Kanske handlar det om att för en stund låta fantasin flöda fritt oavsett resultatet? Det fina med skrivandet är att allt praktiskt som behövs är papper och penna. Svårare idag kan vara att undkomma avbrott och distraktioner från omvärlden. Mobilen lockar ständigt och förstärker tvivlet som alltid kommer. Varför, frågar man sig, väljer man att vara ensam när solen lockar därute? Vad är det för mening med att föreställa sig och beskriva sånt som kanske aldrig ens blir läst? Hur katten lyckades Ingmar Bergman hålla dörren stängd när de knackade som ihärdigast på andra sidan? (Just det: han var man och upphöjd bortom alla tvivel.)

Till skrivarkurselever brukar jag säga läs allt du kan. Studera den författare du älskar mest och minst lika noggrant den vars ord du inte tål. Våga skriv med din egen röst. Om du har möjlighet, se till att ha ett eget rum. När det känns tröstlöst, vänd dig till Doris Lessing: “The conditions are always impossible.” Eller Helen Cioux: ”Man måste skriva olydigt, med slutna ögon.” Minns också Erica Jongs sista regel av tjugoen: ”Det finns inga regler.”

Och kära skrivande vän: Tvärsemot allt förnuft, bortom rimligt och mätbart, är denna syssla ändå, jo: alldeles, alldeles underbar.