Vad hände med de stora planerna?

Det är lördag och klockan är strax efter tre på eftermiddagen. Jag väntar utanför Hemköp på en vän. Det är Let’s Dance-premiär ikväll, och om några minuter kommer jag plöja igenom Tex Mex-hyllan på ett nästan djuriskt sätt. Men något känns fel. Ingen 20-åring borde väl egentligen ha Carolas tango i tv som veckans höjdpunkt? För en tjej i min ålder borde väl lördagskvällen bestå av billig studentöl, lökig hemmafest och klamydiabrev till frukost? Den borde inte vara att dricka två liter cola zero själv, bedöma strassklänningar på tv och somna innan röstningen ens är avslutad.

Jag tillhör årskullen som tog studenten på distans med utomhusfirande trots 14 grader och Zoom-party i stället för studentflak. Helt plötsligt blev många gäster på studentmottagningen inte ett tecken på social status längre, utan snarare på bristande moral. Instagram var dött i en månad. Ingen ville visa att de drack drinkar på uteserveringar eller att de stod och svettades på trånga hemmafester med tvåsiffrigt antal gäster.

Och planerna. De STORA planerna – vad hände med dem? Världen var ju vår sa de! Backpacka, surfa på Bali, säsonga i alperna, praktisera på något globalt företag eller studera utomlands. I värsta fall fick man slita på något inneställe för stammisrabatten. Men när till och med kroganställda blev permitterade rasade verkligheten. Vad skulle det bli av oss – generationen av ambitiösa och ytliga överpresterare? Inte mycket verkade det som.

Jag tillhör absolut dem som innan viruset blev nervös bara av tanken på framtiden. När alla runt omkring en antingen ska volontära i något U-land eller modella i Tokyo är standarden hög. Min värsta mardröm var att bli en sån som ”blev kvar”. Som tog ett skitjobb, jobbade 9–5 och kanske unnade sig ett glas rött och lite chark på extrapris när fredagen kom. En mellanmjölkssvenne som inte levt mer än den gången hen festade med britter på Mallorca.

Nu känns mitt 9–5 jobb som en lyx och jag hade gjort nästan vad som helst för den där resan till Mallis. Den tiden som vi trodde skulle bli den mest händelserika i våra liv har blivit den mest enformiga. Men på något sätt tror jag det är precis vad många av oss behövde. Att upptäcka att det går att finna ett lugn i Tex Mex-hyllan och att vardagslunken är ganska skön. Och så länge man har trevligt sällskap räcker en cola zero och lite kändisunderhållning för att man ska må riktigt bra.