Snart inleds det nya glada tjugotalet

"Håll i, håll ut!" Tack, jag håller ut så gott jag kan, men jag undrar: hur håller man egentligen i? Exakt i vad ska man hålla? Medan jag grubblar på svaret kommer här en lista på saker i mitt liv som förändrats av pandemins hemmajobb.

1. Jag är mer allergisk än någonsin. Har jag fått reda på. Jag har länge velat ha hund, och även katt: de skulle få det roligt ihop. Som många andra tänkte jag att det kunde passa att göra det just nu när jag ändå arbetar hemma. Problemet är att jag varit allergisk sen 20-års-

åldern – dock utan några som helst reaktioner på senare år. För säkerhets skull testade mig. Japp, totalallergisk mot hund och katt. Samt ett icke oansenligt antal gräs och löv. Jag kan inte skaffa björk eller timotej heller!

2. Jag har surdeg i stället för hund. Jag är en vandrande kliché: innerstadsbon som lär sig baka med surdeg. Det visade sig vara både roligt och gott. Men degen lever, måste matas och skötas – och förvaras i kylen när den vilar. Något som jag glömde. Min surdeg möglade och måste, redan vid åtta månaders ålder, kasseras. Jag lovar: jag skulle inte låta en hund mögla.

3. Jag tryckkokar. Pandemin har gjort mig huslig. En tryckkokare var för ett år sen lika främmande för mig som tja, ett flygande tefat. Nu går den varm. Jag lagar högrev, jag lagar indiskt! Lite chicken biryani, någon?

4. Jag tvättar händerna. Oavbrutet. Om jag skulle glömma blir jag påmind av min så kallade "smart watch". Som kanske snarare borde kallas tjat watch... (Pandemihumor behöver inte vara så märkvärdig.)

5. Jag saknar ursäkter. I minst tre år har jag skjutit upp att rensa i källarförrådet, men nu finns inga hinder – jag är ju ändå hemma hela tiden. Betyder det att jag faktiskt gör det? Kom igen. Det finns ju något nytt spännande att se på Netflix! Eller en köttbit att tryckkoka.

När jag tittar igenom min lista ser jag att den är lite deppig, även för en så marginellt drabbad person. Men en pandemi är inte rolig för någon.

Jag tröstar mig med att tänka på tidigare farsoter. Det är som om samhället laddar om efter tillräckligt stora katastrofer. Medeltidens digerdöd var ingen picknick men sen kom ljuset med renässansen. Och efter första världskriget och spanska sjukan 1919 följde trots allt det glada tjugotalet.

Så jag satsar på följande: i höst inleds det nya glada tjugotalet. Fester, högkonjunktur, ett folkhem föds!

Och så hoppas vi att det inte följs av så lagom glada 30- och 40-tal, som förra gången. Men varför tänka så långt? En sak i taget, menar jag. Förbered champagnekylarna!