Kan vi lansera ståbordet som Arbetsplats Classic?

Ibland vet man inte sitt eget bästa. Häromdagen gjorde jag exempelvis misstaget att surfa in på hemsidan för en internationell ekonomisk tidskrift. Jag är en känslig själ och var helt oförberedd på den braskande rubriken: ÄR DU REDO FÖR MORGONDAGENS ARBETSPLATS?

Vilken fråga, sakta i backarna, självklart är jag inte det! Jag har precis förlikat mig med dagens arbetsplats. Och knappt med den ärligt talat.

Artikeln handlade förstås om artificiell intelligens, automatisering och "gig-ekonomin". Och hur vi alla måste anpassa oss efter modernitet och snabba förändringar.

Hm. Det modernaste inslaget på min nuvarande arbetsplats är väl min dator, en tingest som visserligen är högteknologisk men icke desto mindre ett standardinslag på varje kontor sedan åtminstone 30 år.

Eller vänta, jag har ju mitt höj- och sänkbara skrivbord också! Jag vet, inte direkt science fiction men det är åtminstone motoriserat. Upp- och nerknappar, en liten motor som låter bzzzz när man trycker till - och så förflyttar sig bordsskivan på kommando, lite motvilligt och knyckigt. Bzzz bzzz. Det piggar upp måste jag medge. Lite lagom Star trek-betonat om man inte har för stora pretentioner.

Och själva företeelsen - att inte sitta ner på jobbet som en hösäck utan i stället stå upp som tja, kanske en högaffel? – är ju hyfsat modernt. Medge att det är ett tecken för just vår tid att ha dåligt samvete inte bara för att vi rör oss för lite, utan för att vi står för lite.

Själv står jag så mycket jag bara kan på jobbet, och känner mig nutida. Eller kände mig. Fram till att jag drog mig till minnes de gamla Charles Dickens-romaner jag frossade i när jag var yngre. I snart sagt varje Dickens-lunta förekom bifigurer som jobbade på kontor. Spinkiga, bleka, oftast komiska på gränsen till det groteska: Newman Noggs i "Nicholas Nickleby" (1838) är ett typexempel. Noggs arbetade vid pulpet kan jag meddela. Stående. Inte för hälsans skull utgår jag ifrån.

Lite deppigt. Eller kanske inte? Ju mer världen förändras, desto mer förblir den på något sätt densamma. Det ligger något tryggt i att återgå till ordningen genom att stå på jobbet. Och känna solidaritet med gamle Newman Noggs.

Allt behöver ju inte vara nytt och digitalt. Kan vi i stället lansera ståbordet som Arbetsplats Classic? Tillsammans med ett härligt nostalgiskt arbetsschema som har marginal för kafferast, en bemanningsnivå som tar hänsyn till att någon ibland blir förkyld, och så ett eget rum i stället för öppet kontorslandskap.

Kan inte det bli det nya? På morgondagens arbetsplats!