Jag leker kontor ett tag till
Publicerat 4 december 2019
Jag har grubblat en del på slutet. Lugn bara lugn, det gäller inte tillvarons innersta mening eller människans plats i ett gudlöst universum. Fast kanske något närbesläktat om jag tänker efter. Nämligen en helt vanlig löntagares plats i ett framtida kontorslöst universum.
Låt mig precisera: numera arbetar allt fler av oss hemma. En del är anställda, men jobbar hel- eller deltid från hemmakontoret – något som kan definieras som allt från ett välutrustat arbetsrum nära garaget, till en laptop vid köksbordet eller i soffan.
Mmm. Morgonrock på arbetstid.
Andra, och allt fler, är inte anställda alls utan i stället en del av det som kallas för ”gig-ekonomin”. Eller för att tala klarspråk, de tar påhugg.
På min tid (som, vill jag understryka, fortfarande pågår!) så kallades detta även för att frilansa. Det är en tillvaro med både osäkra och tilltalande sidor: jag känner båda väl eftersom jag varit frilansare ända sen 1988.
Med undantag för mitt allra första yrkesår så har jag alltid undvikit att jobba hemma, jag har hyrt kontorsplats hela tiden. Ofta tillsammans med kompisar jag lärt känna genom jobbet. Men tiden går, det kostar pengar att hyra kontor och månadsavgifterna kryper uppåt. Nästan alla frilansare jag känner jobbar hemma numera. Inte jag.
Jag gillar verkligen att gå till jobbet – och då får arbetsplatsen gärna vara längre bort än den meter golvyta som skiljer mitt skrivbord från sängen. Och jag älskar att komma hem igen vid dagens slut – till lägenheten, inte hem till jobbet.
Men som sagt, jag grubblar. I dag hyr jag ett litet trevligt men avskilt rum. Nästan lika lite kontakt med arbetskamrater som om jag ugglat hemma. Jag är och förblir som alltid min egen receptionist, städare och IT-support. Återigen, precis som om jag suttit hemma.
Min motvilliga slutsats: alla dessa år har jag mer eller mindre lajvat. Jag har bara lekt kontor, inte egentligen arbetat på kontor på riktigt. I alla fall inte om man med kontor menar en plats med telefonväxel, vaktmästeri, kaffeautomat och en stängd dörr en trappa upp där chefen sitter.
Kanske dags även för mig att bara ge efter för samhällstrenden, helt enkelt göra hemmet till min arbetsplats även i praktiken?
Å andra sidan – och nu griper jag möjligen efter halmstrån – då missar jag ju promenaden till jobbet! Tre kvarter frisk storstadsluft är inte att förakta.
Jag leker nog kontor ett tag till. Morgonrocken och soffhörnet får vänta.
Göran Everdahl
är journalist och filmkritiker. Han är också en återkommande medlem av panelen Spanarna i SR P1.
Mer om Krönika
-
Det börjar med alldeles för många koppar kaffe
Krönika •
-
Kanske behöver jag bara ett kul, dumt namn
Krönika •
-
Hon hugger bittert på mitt vänliga "hej"
Krönika •
Prenumerera
Prenumerera på tidningen Arbetsliv, Sveriges största arbetslivstidning som kommer ut fyra gånger per år.
PrenumereraSenaste om Mer om arbetsmiljö
-
Covid-19 vanligaste orsaken till arbetssjukdom hos kvinnor
Coronaviruset • Permitteringar och distansarbete under pandemin har lett till färre olyckor samtidigt som antalet arbetssjukdomar som anmälts till Försäkringskassan ökat med 48 procent.
-
Bristande undervisning om arbetsmiljö i skolan
Arbetsmiljöarbete • Unga mellan 16 och 24 år är särskilt utsatta för arbetsskador som leder till sjukskrivning. Samtidigt är kunskapen om arbetsmiljö som elever får med sig från skolan bristfällig eller obefintlig, visar en rapport från Mynak.
-
Hon hjälper anställda att bli bättre talare
Arbetsmiljöarbete • Kommunikation är så mycket mer än det som sägs. Det är precis lika viktigt hur det sägs, och det är vad en logonom arbetar med.