Historiska fynd där järnvägen ska byggas

Text och foto: Magnus Laupa

Utgrävningen ser ut som ett tusenbitarspussel från ovan. Bit för bit växer bilden fram: gravar från äldre järnåldern, eldhärdar, keramikskärvor, brända ben. Spår av liv, död, ritualer och vardag som legat dolda i över 2000 år. Här syns tydliga tecken på en rik bygd, strategiskt belägen mellan Östersjön och Mälaren.

Projektledaren Maud Emanuelsson leder teamet på tolv personer med arkeologer och maskinförare.

– Det blir vad vi gör tillsammans, säger hon. Arbetet är fysiskt och solen obarmhärtig – men det är meningsfullt.

Olof Sandling beskriver känslan av att gräva fram en barngrav:

– Benbitarna är som havregryn. Det är hemskt, men också kärleksfullt att någon byggt en så stor grav till ett så litet barn. Han är en av många passionerade arkeologer som lever mellan korta uppdrag.

– Vi är som skådisar som jagar nya roller – fast vi jagar utgrävningar, säger han.

Kerstin Odebäcks sexårige son har just lärt sig säga det svåra ordet arkeolog – på sitt eget sätt:

– Mamma! Du är en grävmaskin!

Mellan 22 april och 9 juli 2025 undersöks den mark som ska exploateras i samband med bygget av Ostlänken. När arbetet avslutas kommer allt täckas över – av betong, räls och teknik.

– Det är sorgligt, men man förstår ju varför, säger Mats Nelson. Det är ändå en liten tröst i det vi hinner plocka fram.

Grävmaskinen, styrd med kirurgisk precision av Per Magnusson, öppnar försiktigt nya lager av tid. Grävmaskinen har revolutionerat arkeologin.

– Nu kan vi frilägga stora ytor – hela boplatser med hus, säger Per Magnusson, som har samarbetat med arkeologer i 15 år.

Att tolka historia genom jordlager kräver tålamod. Och en stark kropp.

– Det är viktigt att inte jobba för snabbt, byta verktyg och arbetsställning ofta. Men det är också det som är tjusningen – när något plötsligt träder fram, säger Kerstin Odebäck.

Andreas C Larsson som är på sin första riktiga ut­grävning efter utbildningen släcker törsten innan han hugger in igen.

Arkeologer föredrar mulet väder. Att arbeta på öppna fält utan skugga kräver både solkräm och rikligt med vatten. Även dokumentationen blir bättre i jämnt ljus.

Ett tusenbitarspussel från ovan. När projekt Ostlänken är färdigt kommer fyra gravar från äldre järnåldern att ha grävts fram.

– Man blir lite trött i huvudet av trafiken på E4:an, men man vänjer sig, säger Ruth Rudenlöv.

– Vi behöver många händer och ögon vid utgrävningar. Det vi åstadkommer bygger på lagarbete. Alla har gjort en fantastisk insats, säger projektledare Maud Emanuelsson.

– Jag håller benbitarna som en bebis, säger Olof Sandling när han beskriver känslan av att gräva fram en barngrav.

– Vi upptäcker spår av människor och kan berätta vad som hände innan vi kom hit.

Klockan 15 är det kafferast. En av maskinförarna överraskar alla med två lådor glasstrutar. Ingen tackar nej.

Teamet och fotografen Magnus Laupa mitt i utgrävningen.

– Det här är den tuffaste utgrävning jag har varit med om. Hur man än står så står man fel, säger Olof Sandling.

Han är projektanställd i två månader. Sedan vet han inte vad som händer.

– Men jag brinner för det här. Jag har jobbat som byggsmed, svetsare, brevbärare, DJ och barista – men arkeologi är roligast. Just nu är jag här. Och det betyder allt.

Allt arkeologerna hittar mäts, fotograferas och dokumenteras för att sen kunna göra en tolkning.