Arbetskläder – så funkar det

Skyddskläder: Skyddskläder är kläder som skyddar bäraren mot en eller flera risker. Kläderna ska vara märkta med symboler, så kallade piktogram, som visar vad de skyddar mot. Det kan till exempel handla om risk för smitta, kemikalier, kyla eller hetta. Arbetsgivaren ska riskbedöma arbetet och köpa in den skyddsutrustning som behövs. Men ibland är det svårt att avgöra om skyddskläder behövs eller inte vilket lett till konflikter. Ett exempel är kyla. Om en riskbedömning visar att ett arbete som utförs i kyla innebär en hälsorisk ska arbetsgivaren köpa in skyddskläder. Inom manligt dominerade yrken som byggbranschen är det vanligt att erbjuda de anställda jackor vintertid. Men inom förskolan har det inte varit lika vanligt även om många förskolelärare är ute en stor del av arbetsdagen.

Uniform: En uniform används inte primärt för att skydda bäraren utan för att identifiera en yrkeskategori. Det ska gå lätt att se vem som är polis, brandman eller ambulanssjuksköterska.

Klädkod: I vissa yrken med mycket kundkontakt som exempelvis receptionister och butiks- och serveringspersonal kan arbetsgivaren ställa krav på vad de anställda ska ha på sig. Men det finns gränser. 2013 krävde en underklädesbutik att den kvinnliga personalen skulle bära en namnbricka med uppgifter om BH-storlek. Det ledde till en fällande dom i Arbetsdomstolen.

Arbetskläder då och nu

Förr i tiden användes ofta de sämsta vardagskläderna för kroppsarbete. För arbetare med riktigt tungt och smutsigt arbete fanns ibland särskild utrustning. Exempelvis hade gruvarbetare filthattar och träskor. Särskilda skyddskläder kom först efter andra världskriget och i samband med att en ny lag om arbetarskydd kom år 1949. Dessförinnan fick man bekosta sina arbetskläder själv. Arbetskläder har ofta gått från att användas i jobbet till att bli mode. De första jeansen tillverkades 1872 i San Francisco och användes av guldgrävare och andra arbetare som behövde slitstarka byxor. När de lanserades i Sverige kallades de ”farmarkalsonger”.

Källa: Arbetsmiljöverket och Maths Isacson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet