Hur ska det BLI med alltihop?

Våren 1982 gick jag sista terminen i gymnasiet och det var valår. En majeftermiddag anordnades telefonväkteri med Olof Palme i Radio Västerbotten (jag bodde i Umeå).

”Ring in alla lyssnare, fråga precis vad ni vill!” Det gjorde lyssnarna. I synnerhet en orolig herre från en fjällby nära norska gränsen – kan det ha varit Joeström? Åren har gått och minnet bleknat.

Joeströmmannens frågeställning var lika korthuggen som allomfattande. ”Statsministern!” Palme kunde inte neka, det var ju han. En gång till: ”Statsministern!” Lång, lite plågad paus, och så med emfas: ”Hur ska det BLI med alltihop?”

Vad svarar man på sånt?

Både programledaren och Palme själv blev fnissiga minns jag. Vilken absurd fråga! Men idag känner jag både sympati och samhörighet med den brydde mannen. Numera undrar vi nog lite till mans just precis hur det ska bli med alltihop.

Alltihop är förstås en stor sak: livet, kärleken, döden. Men låt vårt ”alltihop” begränsas till ett närliggande ämne, nämligen arbetslivet.

Den stora bilden: robotar och datorer tar gradvis över många arbetsuppgifter, även rätt avancerade. Arbetstillfällena för oss andra – kalla oss för enkelhetens skull ”människor” – blir färre. De uppgifter som återstår rationaliseras skoningslöst: dagens slimmade organisationer lamslås lekande lätt av en grasserande förkylning.

Så allt färre jobbar allt hårdare medan allt fler (unga, nyanlända) kämpar för att komma in på arbetsmarknaden. Äldre, 50-plussare, är arbetsgivarna förstås inte intresserade av alls. Vi förväntas födas som välutbildade 35-åringar och förbli 35 för evigt! Kanske praktiskt med tanke på framtidens länsade pensionskassor.

Så å ena sidan finner vi folk med arbete, som jobbar intill utbrändhet för ökad produktivitet och vinstmaximering åt aktieägarna. Å andra: ett stadigt expanderande proletariat som, teoretiskt sett, ska konsumera allt som produceras. För lönerna från jobb som de inte får.

Ni anar vad jag far efter.

Hur ska det BLI med alltihop? Man undrar ju.

Jag antar att den enda rimliga lösningen blir någon form av arbetsdelning. Ökad sysselsättning och ökad ledighet samtidigt! Allt som krävs är en total omstrukturering av hela västvärldens ekonomi och arbetsmarknad. Ska det vara så svårt att ordna? För till slut måste det ju ordnas. Eller?

 Just ja, slutet på historien. När telefonväktarmannen från Joeström till slut preciserade sig, så kom det fram att hans fråga egentligen gällde ändrade busstidtabeller i Västerbottens inland. Palme, normalt sett vältalig, blev denna gång svaret skyldig.

”Alltihop” kan betyda många olika saker. Men man vill veta hur det ska bli. Man blir lite orolig.