Robotdjur i vården ställer nya krav på personalen

De kallas för sociala robotar och är utformade för att se ut som katter, hundar eller andra djur med en mjuk päls. Katterna spinner vid beröring och jamar lite medan hunden kan reagera på tal. Syftet är att de ska dämpa oro, bidra till aktivering och stimulera till samtal. Men det finns tydliga regler för hur vårdpersonal får agera gentemot vårdtagare. Statens medicinsketiska råd har tagit fram riktlinjer utifrån den lagstiftning som finns och av de framgår det tydligt att personalen inte får ljuga för patienterna – inte ens en vit lögn.

Bild: HVV

Men hur ska personalen agera om en vårdtagare tror att det är en riktig katt? Risken finns att en demenssjuk patient blir orolig och ångestfylld vid ett sådant besked.  I en nyligen avslutad forskningsstudie har forskarna undersökt om det här är upplevs som ett problem inom demensvården och hur personalen hanterar det. De har besökt sex olika äldreboenden där de följt arbetet under någon dag upp till en vecka. De har också intervjuat personal på de aktuella boendena och andra boenden.

– Vi upptäckte att det inte riktigt var en fråga i praktiken. Personalen löste problem som uppstod utifrån varje vårdtagares förutsättningar. De använder sin kompetens och sin professionella etiska kompass, säger David Redmalm som är doktor i sociologi vid Mälardalens universitet och en av de tre forskarna bakom projektet.

– En viktig sak vi såg var att personalen utgår från den kunskap de har om personen de vårdar.

Robotdjuren blir en länk mellan personal och  vårdtagare

I praktiken kunde det innebära att personalen såg till att skaffa vattenskål och matskål till robotkatten för att en vårdtagare inte skulle oroa sig över att djuret inte fick mat. Man skaffade koppel till en hund så vårdtagaren kunde promenera med den och därmed också bli aktiverad. I de fall då någon blev orolig över att katten jamade, stängde personalen av ljudet.

Det är inte ovanligt att någon adopterar djuret och gör det till sitt. Då låter personalen det hända och om det blir konkurrens så köper man in ett djur till.

Personalen upplevde också att djuren gav möjligheter till samtal och interaktion som var positiv. De blir ett verktyg för samtal och en länk mellan personal och vårdtagare.

På samhällsnivå har det funnits farhågor över att robotiken ska påverka arbetsmiljön och vårdarbetet. Men forskarna kunde inte finna något sådant.

– Nu är det här ganska enkla robotar och de förändrar inte arbetsmiljön så mycket. Däremot förtydligar de behovet av duktiga vårdgivare.

David Redmalm hade ändå förväntat sig viss skepsis bland personalen de intervjuade. Men det visade sig att det är andra tekniska lösningar som upplevs jobbiga, som elektroniska journalsystem och lås eller övervakningskameror.

– Det visade sig vara mindre problem än vad vi trodde. Och vi kan se att det finns ett glapp mellan oron på samhällsnivå och hur det ser ut i praktiken.

Snarare beskrev personalen positiva effekter av de sociala robotarna.

Någon berättade om vårdtagare som ofta är utåtagerande som blivit lugnare. Andra beskrev att de kunnat minska medicineringen för att vårdtagare blivit lugnare med robotdjuren.

Även i de fall där vårdtagarna förstod och visste att det inte rörde sig om ett riktigt djur kunde den fylla en funktion. Det är ändå lite roligt att hantera roboten och mysigt att klappa den mjuka pälsen.

Men ett robotdjur passar inte alla

– Skräckbilden är att alla ska tvingas på en robot men så ser det inte ut.

I stället är det andra dilemman som personalen upplever är svårare att hantera. Det är känt att aktivering är viktigt för personer med demens. Det minskar oro och gör att de mår bättre. Men hur gör man när en vårdtagare absolut inte vill? Hur mycket kan och får personalen pusha på?

– Det är ett övergripande dilemma, säger David Redmalm.

Nu går forskarna vidare med ett projekt om teknik i vården och hur den påverkar arbetsmiljön.