Hoppa till huvudinnehållet
Hot och våld

När hat blir vardag

Ett mejl där någon kallar dig för en hora som förtjänar att bli gruppvåldtagen. Eller en klient som gör antydningar om sina kontakter inom kriminella nätverk. Hatiska påhopp och hotfulla påtryckningar förekommer inom flera yrkesgrupper. Hur klarar man att hantera pressen? Och hur avgör man var gränsen går mellan otrevliga meddelanden och hot som kan leda till handling?

Floderna av meddelanden med personliga påhopp hade Martin Klepke, politisk redaktör på tidningen Arbetet, vant sig vid. Men han hade egentligen aldrig fruktat för sin säkerhet. Det var därför han hade så svårt att ta in faktum. Att väskan i friggeboden faktiskt kunde vara en bomb.

Det är en solig höstmorgon 2011 när Martin Klepke drar på sig jackan efter frukost för att ta lite frisk luft innan det är dags att åka till jobbet. Han tar en sväng i trädgården bakom villan och får syn på dörren till friggeboden. Den står på glänt, vilket den inte brukar. Innanför dörren upptäcker han en väska.

– Den såg ut som en verktygsväska, ganska tjock, i storlek som en portfölj fast i metall.

Martin Klepke öppnar väskan lite. Där finns ett urverk, en massa trådar och grå gegga.

– Jag tänkte "det där ser ju ut som en bomb".

Men det tankespåret känns så främmande att Martin inte ens fullföljer det. I stället börjar han grunna på andra förklaringar. Kanske är det hans ena son som jobbar med film som ställt in rekvisita i boden? Väl på jobbet ringer han båda sina söner för att kolla om de vet något. Det gör de inte. I stället tycker de han ska ringa polisen.

– Först efter lunch ringde jag. De sa att jag skulle åka hem och så skulle de skicka en patrull.
Efter en snabb titt i väskan beslutar poliserna att kalla in bombgruppen. Då drar hela apparaten igång: evakuering och avspärrning av hela kvarteret, bombhundar, röntgenutrustning.

Först där och då, ensam kvar med mängder av poliser, börjar Martin Klepke ta in allvaret.

– Det fanns ingen naturlig förklaring och det var inget skämt. Då fattade jag att det har med mitt journalistiska skrivande att göra.

Det var mycket riktigt en bomb, visade polisens undersökning. Men den var inte apterad. Syftet hade alltså inte varit att skada, utan att skrämmas.

Martin Klepkes arbetsgivare agerade snabbt. Samma kväll placerades han på hemlig ort för en tid, efter polisens inrådan.

Under tiden som följde fick Martin Klepke bra stöd av både chefer, kollegor och sin familj. Men känslan av utsatthet och otrygghet gick ändå djupt.

– Jag har varit fruktansvärt rädd. Det går inte att sticka under stol med.

Än i dag är det inte klarlagt vem som stod bakom hotet, eller varför. Under dagarna före händelsen hade Martin Klepke skrivit om de ämnen han brukar – arbetsmarknadsfrågor, alla människors lika värde. Men inget hade just då utlöst någon hatexplosion liknande dem han då och då drabbas av.

– Det kan ha varit något i tidigare hatstormar som jag hade negligerat, som jag bara hade klumpat ihop med alla andra dumma mejl.

Liksom många andra journalister som skriver om rasism och jämställdhet har Martin Klepke tvingats vänja sig vid utbrott av hatiska kommentarer och påhopp via mejl och sociala medier.

– Ibland kan jag skriva utan att det händer något, men så fort en artikel uppmärksammas någonstans i den hatiska sfären och börjar delas kan det explodera. En gång har jag räknat, då var det 183 utfall av hat och avsky på Twitter efter två timmar.

Det fanns en tid då Martin försökte svara. Men det har han slutat med sedan han insett att de som skriver inte är intresserade av saklig debatt. Nu hanterar han hatstormarna genom att blockera avsändare och slänga meddelanden.

Han är medveten om att det ur en säkerhetssynpunkt vore bättre att gå igenom och spara allt.

– Var och en gör som den vill, men jag personligen tittar inte igenom allt. Jag måste dra någon gräns för min psykiska hälsas skull.

Susanna Vidlund, skyddsombud i Journalistförbundets klubb på Aftonbladet, känner igen beskrivningen. Sedan hon tog paus från tjänsten som reporter för att jobba fackligt på heltid slipper hon obehaget inför att öppna mejlen efter att hon har skrivit om ämnen som väcker reaktioner. Men hon har flera kollegor som drabbas.Foto: Aftonbladet

– Jag vet folk som har slutat på grund av de otrevliga mejlen. Det är otroligt många personliga påhopp och kommentarer om ens fysiska utseende. Man är dum i huvudet, en hora, ful och fet.

Aftonbladets policy är att alla hot ska polisanmälas. Men hur gör man då för att skilja ut hot som kan innebära verkliga risker från floden av hat?

Susanna Vidlund tycker att hon har lärt sig se skillnad med åren.

– Om någon skriver att jag är en jävla kommunistfitta som borde bli våldtagen är det ett hatmejl. Skriver någon däremot att jag tänker göra detta och detta med dig, då är det ett hot. Om det dessutom framgår att personen vet vad mina barn heter, vilken färg jag har på huset eller annat som gör det tydligt att man har varit på besök, då handlar det om hot.

I sådana situationer ska den anställde genast kontakta sin närmaste chef, som gör en riskanalys och beslutar om åtgärder tillsammans med polisen och ett säkerhetsföretag som Aftonbladet anlitar.

– Säkerheten är prioriterad här. Om jag är orolig för något vet jag att jag kan prata med vilken arbetsledare som helst, och de kommer ta det på allvar, säger Susanna Vidlund.

Annica Hermansson är gruppchef på Polisen Region Väst. Hon jobbar i nära samarbete med arbetsgivare och möter tjänstemän som drabbats från en rad olika företag och organisationer: medieföretag, landsting, kronofogden, försäkringskassa, socialtjänst.

– Ofta handlar det om att man tagit beslut som inte uppfattas gå som den berörde hade tänkt sig. Det kan exempelvis handla om avslag i ett migrationsärende, att man stoppar en utbetalning eller fäller avgörande i en vårdnadstvist. Allt sådant kan emellanåt göra att man får telefonsamtal, brev eller mejl där enskilda uttrycker frustration eller hotar. 

Varje ärende måste bedömas för sig, betonar Annica Hermansson. Vad vet man om den som uttalat ett hot? Är denne tidigare straffad? Har personen sökt upp brottsoffrets arbetsplats eller bostad? Utifrån det tas beslut om eventuella åtgärder.

Överlag är dock Annica Hermanssons erfarenhet att en mycket liten andel av dem som gör verbala angrepp har för avsikt att gå till handling.

– Folk uttrycker sig fruktansvärt, men det är ytterst få som är beredda att göra något. Ofta handlar det om ett psykologiskt maktspel. Man vet vad som skrämmer människor, men man har aldrig närmat sig någon. Det är en strategi, har jag lyckats få dig att bli orolig så anser man sig ha vunnit.

Annica Hermansson understryker vikten av att ta oro på allvar och polisanmäla alla hot. Känns det inte bra i maggropen för den som utsatts kan det tyda på verkliga risker. Samtidigt gäller det att göra balanserade bedömningar från fall till fall.

– Vi kan inte låta människor bryta upp och flytta från sina lägenheter ifall att. Det gäller att hitta en bra nivå, så att personer inte mår dåligt, men att vi heller inte utsätter någon för fara.

Ofta kan relativt enkla åtgärder räcka långt för att skapa en säkrare och tryggare arbetsmiljö. Det kan handla om att vara två handläggare på möten med en klient som betett sig hotfullt. Att rotera ansvaret för ett tungt ärende så att inte bara en person står bakom besluten. Eller att en kollega öppnar och sorterar mejlen efter en artikelpublicering som förväntas ge upphov till en hatstorm.

En förutsättning för att medarbetare ska få stöd i vardagen är att chefer tar frågan på allvar. Och att det är okej att uttrycka oro och rädsla. Det är inte alltid en självklarhet. Brottsförebyggande rådet presenterade 2015 en kunskapsöversikt om utsatthet för hot och våld i yrkesgrupper som är viktiga i det demokratiska samhället. Bland rekommendationerna till arbetsgivare finns att de bör vara uppmärksamma på attityder som innebär att man ska förväntas ”tåla lite” när det gäller hot och våld.

Det är en bild som Annica Hermansson känner igen.

– Det är lite tabu att prata om. Men så fort vi jobbar med människor och tar beslut så riskerar vi att utsättas för olika former av påverkan eller hot. Vi måste ha en organisation som vågar lyfta upp det, så att man inte känner sig ensam.

Det är inte mer än mänskligt att det kan kännas frestande att skjuta upp eller mildra ett obekvämt beslut om man är utsatt för hot mot sig själv eller sin familj, menar Annica Hermansson. Just för att det inte ska behöva gå så långt måste organisationen kunna fånga upp farhågor och ge stöd tidigt.

– Om någon begår ett tjänstefel måste vi förstås ta det vidare. Men vi måste också lyfta frågan så att folk vågar berätta. Vilka situationer kan det handla om, vilka typer av påtryckningar, vad kan man göra om man hamnar där. Då kanske man vågar komma tidigare nästa gång.

Susanna Vidlund är inne på samma linje.

– Man skulle vilja säga att nej, hatet och hoten påverkar oss inte. Men jag är övertygad om att det förekommer på redaktioner runt om i landet att man undviker att skriva om ett ämne, eller vinklar det så att man inte ska uppröra för många.

Martin Klepke berättar att han själv har känt av det.

– Periodvis har jag märkt att jag inte har skrivit lika fränt och polemiskt, och inte om vissa ämnen. Det är inte bra alls. Det finns risk en risk att hatet och hoten får journalister att tystna. I så fall är det verkligen ett hot mot det fria ordet.

Det enda sättet att bemöta utsattheten är att stötta och stärka varandra, tror Susanna Vidlund.

– Vi behöver prata mer om hatet, kollegor emellan. Man kanske måste få skratta lite åt det, eller gråta en stund. Och om du inte orkar fortsätta skriva i dag så kanske en kollega kan göra det.

TIPS

Så kan du jobba förebyggande mot hat och hot

  • Ha säkra entréer till arbetsplatsen och kontrollera alla besökare så att ingen obehörig kan komma in.
  • Se till att ha tydliga och välkända rutiner för hur eventuella hot ska hanteras och vart den som utsatts ska vända sig.
  • Om du själv riskerar att utsättas för påhopp eller hot, fundera över vilken personlig information du delar med dig av publikt, exempelvis på sociala medier.
bild på Fatima Grönblad

Fatima Grönblad

Mer om Hot och våld

Senaste om Mer om arbetsmiljö