Publicerad 22 oktober 2018

Min nya linje - misär är mys!

I varje människoliv som får pågå tillräckligt länge finns några verkligt mörka stunder. Vi är nog rätt eniga om vilka som är värst. En nära anhörig som dör, självklart. Skilsmässa, visst. Två i topp. Men jag vill hävda att det finns ett tredje trauma. Ingen skulle drömma om att skriva svidande romaner om just den här livskrisen, eller ens ägna den en hjärtskärande ballad. Den är orättvist bortglömd.

Jag talar om att flytta. Alltså själva den själsdödande processen att röja, slänga, packa ner bara för att sen packa upp igen. Fasa.

Jag inser hur gnällig jag låter. Naturligtvis är det en känslomässig stjärnsmäll att förlora en annan människa hur det än sker, medan en flytt ju huvudsakligen är en praktisk fråga. Men säg det till någon som sitter omgiven av sextio flyttkartonger utan att ett slut är i sikte...

Jag för ämnet på tal av personliga skäl, och det är nu diskussionen blir verkligt futtig. Jag ska bara flytta mitt kontorsrum. Men jag lovar, återigen, det är en fasa!

Jag jobbar som frilans och har hyrt mitt kontor i arton år, inte riktigt sen förra seklet men nästan. Arton år av obevekligt ackumulerande böcker, häften, papper, pärmar, skrivare, skärmar, stämplar, pennor, kontorsprylar, kaffemuggar, kvardröjande helgdekorationer, fan och hans mormor.

När jag får besök på jobbet – något som jag undviker i det längsta eftersom jag skäms över stöket – så har jag med tiden vant mig vid vissa fraser, efter ett ögonblicks tystnad och famlande efter ord. Den vanligaste är "kreativt kaos". Till vilket jag svarar, tack och vad snällt, men det är helt okej att använda ordet misär.

Å andra sidan så blev jag lite lättad när jag såg ett fotografi på Paul Krugmans arbetsrum. Krugman är ekonom i världsklass, har belönats med vad som brukar kallas Nobelpriset i ekonomi och skriver regelbundet i New York Times. Och hans skrivbord är värre än mitt! Med marginal. Hans pappershögar såg direkt livsfarliga ut, om de skulle rasa ner över honom måste hans kolleger gå skallgång.

Jag vet inte varför, men det skänker tröst.

Man stöter på de där rummen ibland på arbetsplatser. Så fulla av papper och prylar att det är svårt att avgöra var väggarna faktiskt börjar. Dörren stängs med svårighet, något är alltid i vägen.

Men nu ska hela rasket bort, i mitt fall. Hyran har höjts, jag flyttar till ett nytt kontor, allt ska förändras i mitt nya rum. Ordning och reda, inget onödigt!

Fram till att pappershögarna tar över igen, gissar jag. Kanske är kaos verkligen kreativt? Nu väljer jag att tro det. Det blir min nya linje – misär är mys!

Taggar: Krönika