Jag skulle bli en digital eremit
Publicerat 6 september 2017
Det talas om åsiktsbubblor. Folk är upprörda, och varför inte? Att Facebook och Instagram via mystiska algoritmer föser ihop oss bara med meningsfränder, och därmed gör oss överkänsliga mot värderingar som inte är våra egna – inte bra, det kan vi enas om.
Men börjar det inte bli dags att också prata om arbetsbubblan? Samma princip: datarevolutionen leder till isolering, inte av idéer och värderingar utan av oss själva, rent praktiskt vid skrivbordet.
Jag kan ta mig själv som praktexempel. Jag skriver artiklar och manus, men nästan hela tiden på distans. Jag sitter vid skärmen och producerar text i samråd med en redaktion – som jag sällan eller aldrig besöker. Ofta har jag inte sett den som beställt jobbet överhuvudtaget, vi mejlar. Jag har haft uppdragsgivare i åratal utan att vi ens talat i telefon. Och det går ju bra. Mejl är en utmärkt kommunikationsform: föredömligt tydlig, det finns alltid möjlighet att kolla i efterhand vad man kommit överens om – livsviktigt för en kronisk virrpanna som jag själv.
Men ändå. Jag är glad att jag inte bor i en stuga i skogen utan har kontor mitt i stan, för annars skulle mitt umgänge vara gravt begränsat. Jag skulle bli en digital eremit! Gott om sällskap via skärmen, men ingen att luncha med.
Och så är det för de allt fler som jobbar från hemifrån. Sak samma om man har familj: under kontorstid är hemmet tyst och tomt. Och inget ont om familjen men det är inte läge att diskutera löner och anställningsvillkor, eller för den delen att skvallra om chefer, med en sexåring över en balja middagsravioli.
Som nykläckt journalist så jobbade jag från köksbordet i min lilla etta det första frilansåret. Under intensiva jobbperioder hände det att jag gick utomhus bara för att köpa mat. Det går överraskande fort att utveckla lappsjuka, kan jag meddela. I mitt fall tog det bara ett par dagar innan jag började kasta paranoida blickar bakom mig i snabbköpet. Jag hade fastnat i arbetsbubblan.
Sociala medier kan inte ersätta riktiga sociala kontakter, jag lovar. Din skärm är inte din vän. Så vad ska en stackars distansjobbare göra?
I mitt fall hittade jag kollegor att hyra kontor med. Visst, en extra utgift. Och kanske hamnar man ur askan i elden, eller snarare i en ny sorts bubbla – en åsiktsbubbla med de kollegor man själv valt ut. Men se det så här: i verkliga livet, på kontor, kan man alltid gräla om disken och vem som ska brygga kaffet. Social träning!
Vi får sticka hål på en bubbla i taget.
Det talas om åsiktsbubblor. Folk är upprörda, och varför inte? Att Facebook och Instagram via mystiska algoritmer föser ihop oss bara med meningsfränder, och därmed gör oss överkänsliga mot värderingar som inte är våra egna – inte bra, det kan vi enas om.
Men börjar det inte bli dags att också prata om arbetsbubblan? Samma princip: datarevolutionen leder till isolering, inte av idéer och värderingar utan av oss själva, rent praktiskt vid skrivbordet.
Jag kan ta mig själv som praktexempel. Jag skriver artiklar och manus, men nästan hela tiden på distans. Jag sitter vid skärmen och producerar text i samråd med en redaktion – som jag sällan eller aldrig besöker. Ofta har jag inte sett den som beställt jobbet överhuvudtaget, vi mejlar. Jag har haft uppdragsgivare i åratal utan att vi ens talat i telefon. Och det går ju bra. Mejl är en utmärkt kommunikationsform: föredömligt tydlig, det finns alltid möjlighet att kolla i efterhand vad man kommit överens om – livsviktigt för en kronisk virrpanna som jag själv.
Men ändå. Jag är glad att jag inte bor i en stuga i skogen utan har kontor mitt i stan, för annars skulle mitt umgänge vara gravt begränsat. Jag skulle bli en digital eremit! Gott om sällskap via skärmen, men ingen att luncha med.
Och så är det för de allt fler som jobbar från hemifrån. Sak samma om man har familj: under kontorstid är hemmet tyst och tomt. Och inget ont om familjen men det är inte läge att diskutera löner och anställningsvillkor, eller för den delen att skvallra om chefer, med en sexåring över en balja middagsravioli.
Som nykläckt journalist så jobbade jag från köksbordet i min lilla etta det första frilansåret. Under intensiva jobbperioder hände det att jag gick utomhus bara för att köpa mat. Det går överraskande fort att utveckla lappsjuka, kan jag meddela. I mitt fall tog det bara ett par dagar innan jag började kasta paranoida blickar bakom mig i snabbköpet. Jag hade fastnat i arbetsbubblan.
Sociala medier kan inte ersätta riktiga sociala kontakter, jag lovar. Din skärm är inte din vän. Så vad ska en stackars distansjobbare göra?
I mitt fall hittade jag kollegor att hyra kontor med. Visst, en extra utgift. Och kanske hamnar man ur askan i elden, eller snarare i en ny sorts bubbla – en åsiktsbubbla med de kollegor man själv valt ut. Men se det så här: i verkliga livet, på kontor, kan man alltid gräla om disken och vem som ska brygga kaffet. Social träning!
Vi får sticka hål på en bubbla i taget.
Göran Everdahl
är skribent, författare och konceptutvecklare.
Mer om Krönika
-
"Hjärnvilan är utrotningshotad"
Krönika • Av Sissela Nutley. ”Thank you for not using your cell phone” – stod det i spa:ts entré där jag bokat in tre timmar i relaxavdelningen. Det är faktiskt jag som tackar. På dessa timmar har min lilla hjärna fått tid att reflektera. Jag har exempelvis fått några nya idéer, hittat perspektiv på problem och även mentalt skrivit denna krönika.
-
Varför är det ingen som står upp?
Krönika • Av Tommy Wilèn. Har du sett filmen Döda poeters sällskap? Robin Williams spelar en normbrytande lärare som lär eleverna att tänka själva och stå upp för sina åsikter, vilket tyvärr slutar med att han får sparken. I sista scenen tittar han in i klassrummet för att säga hejdå till sina elever...
-
Lärare? Du har inget vettigt jobb alltså?
Krönika • Av Jonas Nilsson. För ett antal år sedan hamnade jag i samtal med en pratglad man på en restaurang. Vi hade väldigt trevligt, men känsloläget förändrades efter att han fick reda på att jag var lärare. ”Lärare? Jaså, du har inget vettigt jobb alltså?”
Arbetslivs nyhetsbrev
Ja tack, jag vill prenumerera på Arbetslivs nyhetsbrev som kommer en gång i veckan.
Papperstidning
Prenumerera kostnadsfritt på tidningen Arbetsliv, Sveriges största arbetsmiljötidning som kommer fyra gånger per år.
PrenumereraSenaste om Mer om arbetsmiljö
-
Anställda utnyttjas av kriminella gäng
Arbetsmiljöarbete • Kriminella nätverk infiltrerar legala företag för att underlätta och effektivisera sin kriminalitet. Det visar en ny rapport från Brottsförebyggande rådet, Brå. En god arbetsmiljö och trygga chefer kan förebygga att anställda utnyttjas av de kriminella gängen.
-
Byggföretagen om det ökande antalet dödsolyckor
Arbetsolyckor och arbetsskador • Långa led med underentreprenörer är inte hela förklaringen till det stora antalet allvarliga olyckor i byggbranschen tror Magnus Olsson på Byggföretagen.
-
Så jobbar Statens haverikommission med dödsolyckan i Ursvik
Arbetsmiljöarbete • Statens haverikommission bestämde sig inom ett dygn för att utreda den allvarliga olyckan i Ursvik då en bygghiss rasade och fem personer omkom.