Publicerad 4 april 2012

"Min inneboende Sverker tittar fram på torsdagar"

Kreativitet Jag har skrivit krönikor för Aftonbladet i snart två år. Ofta får jag mejl från unga läsare som undrar hur jag gör, som vill veta hur jag kommer på allt egentligen. Hur jag orkar vara så upprörd. Hur jag lyckas hålla min krönikepenna brinnande vecka in och vecka ut.
Sanningen är den att jag nog föddes med en liten Sverker Olofsson inne i huvudet som säger ”Ska det va på det viset” flera gånger om dagen. Som nästan tvångsmässigt måste säga ”å andra sidan” när bästa kompisen slentriansmässigt klagar på sin relation, min dotter avfärdar griskött eller livskamraten tycker att Reinfeldt är en god retoriker. Som går i spinn när någon tydligt tar ställning, och kanske i synnerhet när den krockar med min. Jag är helt enkelt en ganska så skitjobbig person som har svårt att hålla käften om det mesta. Så det är svaret på vad som håller pennan glödande. So far so good.

Ur en kolumnists synvinkel är sanningen dessvärre också den att jag för tillfället lever ett ganska så stillsamt liv. Ett liv som består i att koka makaroner till tre hungriga barn, baka en och annan kanelbulle, vika tvätt, packa matsäckar i små ryggsäckar, sortera strumpor, läsa sagor och tjata om tandtroll, att komma i tid till skolan och smutsiga naglar.

Ett liv där det inte händer jättemycket politiska omvälvande och drabbande skeenden, där det helt enkelt av förklarliga skäl inte finns särskilt mycket att uppröras över. Det händer att jag inte ser röken av en nyhet under en hel vecka, att jag missat varenda twitter-riot värd namnet och inte ens hunnit bli upprörd över solariebrända författares medverkan i melodifestivalen.

Min inneboende Sverker ligger under detta barnalstrande livsskede litet i dvala kan man säga. Därför kan jag när deadline-torsdagarna närmar sig drabbas av en sådan massiv torka att den hade kunnat lamslå vem som helst. Jag konstaterar det enda upprörande på min agenda är ett trasigt blixtlås i sonens overall, en blå stortånagel, ett smutsigt akvarium och en sjuk barnvakt. Ämnen som det känns lite tveksamt att skriva kolumn om i Sveriges mest lästa kvällstidning.

Då är det bara att rulla upp ärmarna och påbörja operation rädda kolumnistanseendet.

Jag ska också erkänna att jag har lärt mig att älska de här dagarna. Visst har jag känt paniken komma, trott att min hjärna är slut, att min ilska har sinat och mina dagar som kolumnist är räknade, men det var mest för ett år sedan när jag var grön i sammanhanget och aldrig hade upplevt skrivkramp förut.

Nu vet jag vis av erfarenhet att jag kan krampa hur mycket som helst, men att boten stavas dator, uppkoppling och några timmar med långa oavbrutna tankekedjor på ett café.

Och så gärna en piskande deadline. Då blir det genast fart på min medfödda Sverker där inne i hjärnan. Han får sitt lystmäte på torsdagar och kan sen, förmodligen till mina närmstas glädje, krypa in i idet igen. Kolumnistanseendet och husfriden är räddade.

Sanna Lundell

Taggar: ArtikelserieInnovationer